Ojämnt men minnesvärt

ÄVENTYR Josué Monchan, manusförfattaren bakom ”Yesterday”, tvekar inte när han i en intervju ska peka ut själva inspirationskällan till ett av det här årets mest överraskande spelsläpp.

– Lehmann Brothers. Bland andra. Det här är vårt sätt att uttrycka vår ilska mot alla de som försatte världen i den här ekonomiska och moraliska krisen. Folk lever och dör på gatan på grund av någon annans katastrofala ekonomiska beslut medan resten av oss är så bekväma med att leva bland lögner att det antingen krävs en dåre eller en hjälte för att blottlägga dem.

Det finns fler anledningar, men det där är själva hjärtat i ”Yesterday”. Och det indikerar att Pendulo Studios, slutligen, bestämt sig för att växa upp. Det här är spelutvecklarna som med ”Runaway”-serien skapade en av världens snyggaste animationstekniker – och sedan slösade bort den på några av de värsta spelmanus som någonsin skrivits. Därför väntade sig ingen någonting av ”Yesterday” när det utannonserades. Och därför kommer många att bli överraskade när de får ett spel som istället för slapstickkomedi och utomjordiska konspirationer handlar om sociala orättvisor, globala kriser och de mörkare dragen i den mänskliga naturen.

Skickligt berättat

Storyn börjar på ett amerikanskt kontor för den franska organisationen Les Enfants de Don Quichotte (”Don Quijotes barn”); en verklig förening som värnar om hemlösa människor. ”Yesterday” är dedikerat till dem i eftertexterna. Spelet skildrar i sitt inledande kapitel hur uteliggare som kämpar för överlevnad i New York söker sig till stadens övergivna tunnelbanor. En seriemördare har börjat jaga i dessa underjordiska tunnlar och spelets protagonist får i uppdrag att undersöka dåden.

”Yesterday” väver skickligt samman tre stycken berättelser i sitt narrativ. En av dem handlar om den idealistiska Henry White som får ärva ett av Amerikas största företag och vill använda sina rikedomar för att hjälpa andra. En annan fokuserar på hans vän Samuel Cooper, en dum jock som hjälper honom i arbetet med de hemlösa. Den tredje handlar om John Yesterday, en expert på satanistiska kulter som vaknar upp i ett hotellrum efter ett självmordsförsök och har förlorat minnet.

Storheten sitter i storyn

Spelet utforskar en mängd svåra ämnen som tortyr och mentalsjukdomar inom ramarna för detta tredelade narrativ. Borta är tounge-in-cheek-känslan från ”Runaway”-serien. Pendulo gör tidigt en poäng av att visa hur mörkt ”Yesterday” är. Karaktärer introduceras för att i nästa stund bli bragda om livet på makabra vis. Handlingen är full av lager och karaktärerna har genomarbetade bakgrunder och mål som känns logiska.

Det är samtidigt ett spel som är gjort på en ganska tydlig budget. Det är bara fem–sex timmar långt och rör sig framåt i ett snabbt tempo. Det är ett ganska lätt spel med ett genomarbetat hintsystem som innebär att du sällan fastnar särskilt länge trots att spelmekaniken helt och hållet går ut på att klicka på objekt och lösa pussel. Vidare håller det hela tiden fokus tätt på karaktärerna. Du tillbringar tid i både New York och Paris men får inte se något annat än underjordiska tågtunnlar och hotellrum genom vars fönster ett par kända landmärken skymtar förbi. Men det gör ärligt talat inte så mycket. Storyn är ”Yesterdays” styrka, och den lyckas engarera på riktigt. Det finns ett stort psykologiskt djup i spelet även om dialoger och pussel ibland är smått absurda i sin framtoning. Och när det under de sista timmarna börjar vända ut och in på karaktärerna och blottlägger oanade sadistiska drag hos vissa av protagonisterna börjar jag känna att Pendulo Studios är något riktigt stort på spåren.

Har äntligen hittat sin riktning

Jag ska inte ljuga. Bitar av spelet känns ganska ofärdiga och vissa objekt har inga beskrivningar när man klickar på dem. Men det som är bra är bra på riktigt, och det höjer upplevelsen. Det är en surrealistisk historia som är packad med svindlande mycket information att ta in, och mitt i alltihop slänger utvecklarna in ett par twistar som vänder upp och ner på allting.

”Yesterday” är kort, men det är en sorts styrka i det här fallet. Det räcker precis så länge att det inte går sönder. Det blir aldrig tjatigt eller förutsägbart. Det kan vara frustrerande och förvirrande med bristen på kontinuitet mellan alla hopp i tid och rum, men ambitionen är tydlig. Och resultatet är minst sagt minnesvärt.

Det är ett spel som handlar om att finna sin egen identitet i dubbel bemärkelse. Dels för John Yesterday som måste ta reda på vem han själv är. Men framförallt för Pendulo Studios själva som plötsligt verkar ha hittat en riktning. Och istället för talanglösa idioter framstår de för första gången som intelligenta historieberättare som har någonting viktigt att säga.