Tandlös retroskräck
Lone survivor lyckas sällan med att skrämma spelaren
SKRÄCK ”Soundless mountain II” är den överlägset bästa åttabitstolkningen av ”Silent Hill 2” som någonsin har gjorts. Och det beror inte enbart på att det är den enda åttabitstolkningen av ”Silent Hill 2” som någonsin har gjorts, utan också på att det är både fyndigt, detaljrikt och väldigt kärleksfullt sammansatt.
Det visade att Jason Byrne är en väldigt talangfull spelmakare. Men det visade också tydligt vad som dominerar hans kreativa blickfång, vad han siktar mot, varthän han vill ta sig.
Och det är inte in i framtiden.
Klassiskt – på gott och ont
Nu – när Byrne gör originalskräckspelsdebut med ”Lone survivor” – är det uppenbart att nostalgin fortfarande är bränslet i hans kreativa motor. ”Lone survivor” är ett välgjort spel om en ensam man i en värld där alla andra har blivit smittade av ett virus, och till råga på allt förvandlats till monster som en följd av detta. Men man börjar förstås rätt tidigt misstänka att det är huvudkaraktären som inbillar sig alltihop. I en scen hamnar han plötsligt på en hemmafest. Han blir förvirrad av de dansande och glada människorna, men följer med när en tjej vill att han ska hänga med ut på balkongen. När han återvänder till rummet är allting förbytt, det finns ingen fest här, bara lik på golvet och monster som försöker äta honom.
Är det världen eller hans psyke som har gått sönder?
”Lone survivor” ett snyggt spel, med mängder av stämningsfulla scenerier där varje pixel har utplacerats med stor noggrannhet. Själva upplägget kretsar kring utforskande, föremålssamlande och diverse knäppa och/eller obehagliga scener.
Det finns ett ord för allt det här – och det ordet är klassiskt.
Svårt att bli rädd
Frågan är om den klassiska approachen verkligen är rätt när man gör ett skräckspel 2012. Pixelgrafiken är vacker, men också väldigt mycket av en abstraktion. Det är svårt att känna att man är där, vilket innebär att spelet får svårt att skrämma en. En mer specifik pixelnackdel är att det munskydd som huvudkaraktären har för munnen ser exakt ut som ett jättestort leende! I vilka fruktansvärda situationer han än befinner sig i så står han där och ser ut som en flinande Quagmire från ”Family guy”.
Ofta är ”Lone survivor” både intressant och överraskande, men lika ofta går det vilse bland genrens stapelvaror. Aningen för många gånger får man springa runt i redan besökta områden och leta efter viktiga föremål och knappar som ska tryckas på.
Så jag vet inte riktig vad ska säga till er som redan har utsett ”Lone survivor” till årets skräckspel. Ni kanske ha rätt, men i så fall – om det här spelet är det bästa skräckgenren har att erbjuda år 2012 – så leds flocken sannerligen av en gammal tandlös tiger.
Själv kommer jag att fortsätta hoppas på något som har framtiden för sig istället.
