Skakande – och korkat

FPS Jag hatar ”Spec ops: The line”. Jag hatar det när det inleds och jag hatar det när eftertexterna rullar.

Men däremellan hinner mycket vatten – och blod – flyta under broarna.

Från början ser jag bara ännu ett ointressant tredjepersonsactionspel där man gömmer sig bakom skydd och skjuter på korkade måltavlor. Jag avskyr karaktärerna för deras motbjudande maschismo, kaxiga attityd och plumpa utspel.

Jag avskyr dem minst lika mycket åtta timmar senare, men av helt andra anledningar.

Skakande redogörelse

”Spec ops: The line” har tagit sin inspiration från Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”, och likt boken är det en bitvis skakande redogörelse för vad extraordinära omständigheter kan göra med en människa.

Det hela utspelas i ett sandstormshärjat Dubai. Den amerikanska militären har misslyckats med att evakuera staden. Överste Konrad har stannat kvar med sitt kompani för att bringa lag och ordning bland överlevarna. Kontakten har dock brutits med ledningen.

Kort därpå skickas tre män ut på ett spaningsuppdrag till staden för att ta reda på vad som egentligen hänt. Soldaterna får snart anledning att försöka avsätta Konrad, men vad som är än mer intressant är hur de själva börjar förändras. Ledaren Walker tvingas ta flera svåra beslut, ofta med direkt vidriga resultat.

Inget ”Apocalypse now”

I början är de tre soldaterna jobbiga stereotyper, glada i hågen, närmast käcka. Längre in i spelet händer något fruktansvärt och kort därpå börjar de balla ur. Deras vokabulär fylls av svordomar och skrik, Walkers män börjar tvivla på hans omdöme, lokalbefolkningen vänder sig mot dem.

När skiten väl träffat fläkten finns det ingen återvändo. Mot slutet är Walker på många sätt Konrads spegelbild, han har tvingats agera för det han tycker är rätt och har fått betala ett alltför högt pris för det.

”Spec ops: The line” är brutalt, sällan särskilt subtilt eller finnesrikt. Det är långt ifrån att vara spelvärldens svar på ”Apocalypse now” – karaktärerna är för tråkiga, berättandet för trubbigt, allegorierna för taffliga.

Men ändå lyckas det slå an en nerv hos mig. Precis som karaktärerna i spelet gör sin resa gör jag min egen.

Det svider att erkänna det, men ”Spec ops: The line” har något som nästan inga andra spel kan skryta med: ett budskap djupare än de lager av skit som omger det.