Harmlöst – och hjärtlöst

Dyad är ett hyfsat musikspel som kunde varit mycket mer

SPELA

MUSIK Vi kan lika gärna börja i den här änden, för det är omöjligt att säga någonting om ”Dyad” utan att nämna Tetsuya Mizuguchi.

Mizuguchi är geniet som studerade konst och drömde om att bli musiker men istället föll handlöst för en arkadmaskin och bestämde sig för att bli spelutvecklare. Efter att ha halkat in på ett raveparty i Zürich under nittiotalet och ha blivit golvad av upplevelsen vigde han sin karriär åt att utforska sättet som musik och visuella synintryck påverkar människor. Delar av hans speldesign påminner om Vasilij Kandinskijs teorier om färg och form. Andra liknar John Whitneys datoranimerade spirografexperiment. Han har mer eller mindre ensam definierat och drivit den experimentella musikspelsgenren framåt med titlar som ”Rez”,

,

,

  och

.

Inspirerat av Mizuguchi

Mizuguchi har byggt hela ramverket som spel som ”Dyad” baseras på. Dess skapare, Shawn McGrath, ser också mycket riktigt upp till honom. Men ungefär där slutar liknelserna. Det vore fel att kalla ”Dyad” för en kopia av ”Child of Eden” när det är en helt egen upplevelse som ställer upp helt andra mål för spelaren.

”Dyad” utspelar sig i en tubformad värld som går att rotera lite hur som helst. Du styr en partikel inuti en partikelaccelerator, men till skillnad från protonstrålarna i lhc-experimenten försöker du till en början att undvika andra partiklar istället för att kollidera med dem.

Med hjälp av en krok hugger du tag i objekt, svingar dig förbi dem och bygger på så vis ett momentum. När du samlat tillräckligt mycket energi kan du aktivera en funktion som gör att du bränner rakt igenom fiender för att få mer poäng. Under banornas gång utvecklas fiender och omgivningar successivt i takt med att du får bättre grepp om spelmekaniken.

Grund upplevelse

Det är en värld full av kaleidoskopiska effekter och vackra färger. Var och en av de 27 banorna har ett unikt tema och specifika fiender. Likt i ”Child of Eden” synkroniseras soundtracket med vad som händer på skärmen. Ljudeffekter från attacker klär på musiken med toner. Arrangemangen är inte särskilt komplicerade men väldigt tilldragande, och de anpassas sömlöst till tempot på skärmen. Allting är snyggt, enkelt och strukturerat. Till och med när spelet vräker på med alla visuella effekter på en och samma gång finns det en rytm och ett logiskt mönster.

”Dyad” är, kort sagt, ett suveränt arkadspel. Men som upplevelse borde det haft lite mer djup. Det hade gått att göra mycket mer med det fantastiska konceptet som spelet bygger på, men Shawn McGrath har uppenbarligen inga sådana ambitioner. Vad du ser är vad du får. Och vad du ser är ett racingspel (tänk ”Wipeout” i en tub) som testar dina reflexer med en salig röra av färger och former samtidigt som det elektroniska soundtracket knackar på dina trumhinnor och kräver att bli insläppt i din skalle.

Repitition för sakens skull

Det är förmodligen det bästa spel du kommer hitta på Playstation Network under resten av det här året. Och ändå saknar det någonting fundamentalt som gör att jag vill återvända till det.

”Dyad” är ett spel som väldigt träffsäkert har kopierat mekaniken från Mizuguchis spelskapande. Men det saknar hjärtat i projekt som ”Rez” och ”Child of Eden”. Idévärlden existerar knappt. Själva kärnan i Mizuguchis spelskapande har alltid handlat om att utforska känslor och impulser som väcks via musiken. ”Dyad” handlar om att slå high score. Det har mer gemensamt med ”Geometry wars” än med några teorier om synestesi ur den synpunkten. Och någonstans där tappar jag intresset. Jag har aldrig varit ett fan av repetition för repetitionens skull.

”Dyad” representerar ett alternativ till Mizuguchi för de som är det. Det är en intensiv, underhållande upplevelse så länge den varar, men den börjar och slutar vid strömknappen på konsolen. Kanske är det fel av mig att begära mer än så. Men jag gör det ändå. Jag känner ju till alternativet.

FAKTA

➕➕➕ Dyad

Format: Playstation 3 (nedladdning, 100 kr)

Carl-Johan Johansson