”Fifa 13” är lika lätt att hata – som älska

SPORT Theo Walcott är en jäkla sopa och jag hatar honom. Men framför allt hatar jag ”Fifa 13”.

Jag har skickat iväg en perfekt långboll mot Arsenal-spelaren som löpt från eget straffområde. Det är en kontring som megafonskriker mål, men som i realiteten bara slutar med inkast. Boven i dramat? Engelsmannens usla bollmottagning, att likna vid en tam och överviktig katt som försöker fånga en fågel. Matchen slutar med förlust och jag går bärsärkagång i vardagsrummet.

Jag hatar ”Fifa 13”. Men framförallt älskar jag det.

Den nya, realistiska bollmottagningen är ytterligare ett led i den mission som startade förra året med introduktionen av det taktiska försvarsspelet. Låtsasfotbollen ska bort, spelarna ska drillas med samma principer och kunskap som präglar toppfotbollen av idag.

Skarpare fysikmotor

Det handlar om att kunna läsa spelet, stå rätt, inte gå bort sig, vara uppmärksam på sina medspelares initiativ. Och det är något som blommat ut än mer i ”Fifa 13”. De datorstyrda lagkamraterna tänker också fotboll – något som inte minst märks i anfallen där alternativen blivit fler.

Fysikmotorn, som förra året kändes lite inkonsekvent, är nu betydligt skarpare och det rivs, slits och bökas som om det vore biljettsläpp till den senaste ”Twilight”-filmen. Jag inser gradvis hur det faktiskt förändrat mitt eget spel med Arsenal, hur jag passar runt bollen mer, nästan lite rädd för att ge mig in i straffområdet och tampas med brunkarlagens resliga backjättar.

Spelet tvingar en med andra ord, vänligt men bestämt, att använda specifika lag och spelares styrkor – och förstå deras svagheter.

Enormt smörgåsbord

I sedvanlig ordning är ”Fifa 13” ett enormt smörgåsbord av spellägen. Man har satsat rejält på de stora ligorna, som en följd uppdateras nu lag och spelares form varje vecka beroende på resultat och prestationer i verkligheten. Karriärsläget har piffats upp med än mer detaljer, numera kan man lägga motbud under transferfönstret eller sockra en affär med att erbjuda en extra spelare.

Klart roligast är de nya skicklighetsminispelen som låter en drilla långbollar, dribblingar och frisparkar. Skotträningen, där man under två och en halv minut ska finta försvarare och skjuta på mål i en rad olika scenarion, är hart när omöjlig att tröttna på.

Och den känslan visar sig vara vanligt förekommande i ”Fifa 13”. Det kommer alltid finnas detaljer i spelet att förbättra, grafiken kan alltid bli snyggare. Men perfektion existerar inte.

Det går inte att spela en felfri fotbollsmatch; misstag, små som stora, är en del av livet. Och aldrig har ett fotbollsspel speglat det så näst intill perfekt.