Fantastisk men desperat action

Gearbox gör precis allt för att vinna spelarnas kärlek

Fakta

+++ Borderlands 2

Från 18 år

Format: Xbox 360 (499 kr), Playstation 3 (499 kr), PC (399 kr)

Spela även: ”Perfect dark” (Nintendo 64, Xbox 360). På tal om roliga vapen. ”Perfect dark” kryllar av dem. Vissa är utrustade med lasersikten som ser (och skjuter!) igenom väggar, vissa kan placeras ut som stationära vaktposter programmerade att skjuta på alla fiender i rörelse. Lika fantastiskt idag som för tolv år sedan.

Visste du att... de fyra spelbara karaktärerna i ”Borderlands 2” inte bara har olika färdighetsträd utan även separata specialkrafter? Maya använder sig av telekinesi, Zero kan frammana kopior av sig själv, Axton backas upp av stationära kulsprutor och Salvador kan hålla två vapen samtidigt.

Just nu: ser vi fram mot ”Resident evil 6” som kommer att erbjuda co-op för fyra spelare samtidigt under vissa av spelets sektioner.

FPS Se på mig, älska mig!

”Borderlands 2” har bara ett enda mål: att med vilka medel som helst bli hardcorespelarnas stora kärlek i höst. Djupt inne i dess plottrigt tecknade innandöme ryms obskyra ”Minecraft”- och ”Dark souls”-påskägg. Trailers för spelet proklamerar högljutt att det finns en ”baziljon” vapen att röja loss med.

Jag äcklas av att en del av mig inte kan låta bli att falla för det här, för referenshumorn och den tramsiga självmedvetenheten. En annan del av mig ser bara hur utvecklaren Gearbox med alla sina spretande tentakler gör allt i sin makt för att vara de krutkåta nördarna till lags.

Det är tröttsamt. Speciellt när själva spelet är smått fantastiskt.

En fröjd att upptäcka

Gearbox rollspelsavart lyckas nämligen kombinera den öppna spelvärlden med actiongenrens tre grundpelare – vapen, bandesign och fiender – på ett sätt som ingen annan varit i närheten av.

Den storartade landskapsarkitekturen böljar av dalar och berg och är en fröjd att upptäcka, oavsett om man gör det till fots eller i en kulsprutebestyckad buggy. Fiendelägren är uppbyggda enligt samma designfilosofi och ofta lika mycket en vertikal prövning som horisontell.

Mad Max möter Oppfinnar-Jocke

Få saker är lika omedelbart givande som navigera sig igenom den här världen i sällskap med tre kompisar. Striderna känns alltid egna och oförutsägbara, och mycket beror på vilken typ av vapen man bär med sig. Vissa laddar man inte ens om när ammunitionen tagit slut – utan kastar istället iväg dem som granater. Arsenalen är lika påhittig som tokig. Dessutom måste man hela tiden anpassa sin den till motståndet: robotar nöts ner bäst med frätande skott, sköldar avfärdas effektivt med elektricitet medan fiender av kött och blod inte har mycket att sätta emot självantändande kulor.

Det är som om Mad Max hade lierat sig med Oppfinnar-Jocke. Resultatet är smart, skoningslös och sublim action.

”Borderlands 2” kunde ha bjudit på ännu mer. Uppdragen hade gärna fått vara mer dynamiska, spelvärlden mer livlig, handlingen mer fokuserad.

Själva spelet mindre självupptaget.

Men även en ängslig diva kan vara djupt älskvärd.