Vill inte fånga alla

Pokemon har förlorat sin viktigaste drivkraft

SPELA

Rollspel ”Pokemon” är en repad skiva som spelat samma refräng i 16 år.

För min del gör det inte så mycket, eftersom det är en refräng jag älskar och inte kan få nog av. Men när det handlar om en spelserie med få förändringar blir de små skillnaderna helt avgörande.

Och det är här problemen börjar för ”Pokemon black/white 2”.

Samma gamla miljöer

Upplägget är i grunden detsamma som vanligt – att man som nybliven tränare ska fånga pokemon, få dem att utvecklas och bli starkare, skapa ett team, tävla mot andra och tampas med kriminella organisationer för att slutligen bli den bästa tränaren av alla. Precis som sin föregångare utspelar det sig i Unova-regionen – skillnaden är att det nu har gått två år och att städer och karaktärer har påverkats av tiden.

Dessvärre kan man räkna resten av förändringarna sedan det första ”Black/white” på ena handens fingrar. Den bästa är att man i en världsturné kan möta gym-ledare från tidigare spel, den sämsta att man i Pokestar Studios kan bli kändis i staden genom att spela in filmer – ett sidomoment som varken är utmanande eller roligt. Annars är det samma städer, samma öken och samma skogar man springer igenom.

Idéfattig design

Men det värsta är bristen på nya monster. Precis som i förra spelet är jag fast med drygt 300 arter jag inte är intresserad av att fånga – varav jag dessutom är välbekant med de flesta redan. Och med Ken Sugimoris idéfattiga design känner jag för första gången någonsin att jag behöver sålla bort de mest smaklösa arterna. Det är inte så konstigt att idéerna börjar ta slut och att man jagar pokemon som ser ut som kugghjul och bajspåsar när det numera existerar 646 unika varianter.

Men hela poängen med ”Pokemon” är ju att samla monster. Och Sugimori verkar ha glömt en viktig detalj: om man ska orka fånga dem måste man vilja ha dem till att börja med.

FAKTA

➕➕➕ Pokemon black/white 2

Från 3 år

Format: Nintendo 3DS (399 kr)

Kerstin Alex