The unfinished swan är ren magi – för alla

Äntligen ett barnspel man kan ta på allvar

SPELA

Äventyr En enda magisk kraft.

Det är allt vi människor har blivit tilldelade. Och det här skulle förstås vara ett fruktansvärt tragiskt faktum, om det inte vore så att den här kraften – denna vår enda magiska kraft – är så oerhört mäktig att vi med dess hjälp kan flytta berg, förvandla grodor till prinsar, låta världar uppstå ur intet, få guld att regna från himlen, korsa stjärnvidderna, resa mellan dimensionerna, färdas genom tiden och utföra tusen miljoner miljarder andra mirakulösa mirakel.

Människans enda magiska kraft är fantasin.

Det verkar som att vi glömmer bort det ibland. Det verkar – otroligt nog! – som att vi människor ofta värderar andra förmågor högre, trots att dessa förmågor är helt vanliga och inte alls magiska.

Jag tror att det här är anledningen till att många av mina absoluta favoriter när gäller böcker och film – från Barbro Lindgren till Shaun Tan, från Hiyao Miyazaki till Pixar – skapar saker som vänder sig mot barn. I barnkulturen har det bildats ett rum för fantasin, det är här vår enda magiska kraft kan få släppas lös till fullo, det är bara här vi kan uppleva hur otroligt mäktig den faktiskt är.

Inga bra barnspel – hittills

Och så har vi det här med spelen. Kombinationen mellan barnkultur och spel – mediet där allt vi kan tänka också kan bli digital verklighet – borde ju vara potent nog att blåsa omkull precis allt som är omkullblåsbart. Men jag har upplevt någonting konstigt de gånger jag har satts på att recensera ett spel som vänder sig till barn – jag har inte kunnat relatera över huvud taget.

Jag har tvingats försöka simulera en åsikt baserat på vad ett teoretiskt barn skulle tycka om det här spelet, trots att mitt intresse för annan barnkultur har visat att jag egentligen inte ska behövas låtsas. Jag är kapabel till att tycka barnkultur är fantastisk på riktigt. När det kommer till kritan är jag fortfarande en liten pojke – jag ser bara lite större ut, eftersom någon har hängt lager på lager av år och ansvar och förpliktelser över mina axlar.

Min slutsats är att det beror på att de som gör spel riktade åt barn oftast ägnar sig fantasins direkta motsats: cynismen. De använder de klart icke-magiska förmågorna ”vinstkalkylerande” och ”varumärkesmaximerande”, och deras resultat är ett spottloskehån mot den kraft som vi människor, stora som små, alltid har kunnat använda för att bygga upp världen kring oss. När jag tänker efter tror jag knappt att jag har spelat ett riktigt bra spel som tydligt vänder sig mot barn.

Förrän nu.

Otroligt fascinerande

Det heter ”The unfinished swan”, och det är ett barnspel. I ordets rätta bemärkelse.

Det är en sagoboksberättelse om en pojke som bara fått behålla en av de 300 ofärdiga målningar som hans mamma lämnade efter sig när hon dog. Det var hennes favorit, en svan som saknade en liten bit av halsen. Men en natt upptäckte pojken att svanen hade rymt sin tavlas ramar – och ut genom en dörr. En dörr som pojken aldrig hade sett förut. Han tog sin mammas magiska pensel i sin hand – och han följde efter.

Den första kvarten i ”The unfinished swan” är otroligt fascinerande. Man hamnar i en värld så vit att man faktiskt inte ser någonting annat än det vita. Man förblindas av det.

Ända tills man använder sin pensel för att slänga ut svart färg på miljöerna kring sig, vill säga.

Då framträder parkbänkar och rader av bambustammar och små vattendrag och broar och vackra trädgårdar. Slänger man ut för mycket färg så blir allting svart, och det blir lika omöjligt att se någonting som det var från början. Det gäller att skapa kontraster, en lagom balans mellan svart och vitt. Då blir världen vacker som ett japanskt träsnitt. Man kippar efter andan när man kommer upp på en höjd och tittar tillbaka på den väg man har vandrat. Ett fragmentariskt ditmålat örike i en ocean av vitt.

Sedan tittar man framåt igen, får syn på den ofärdiga svanen, och jagar den genom värld på värld av fantasier. Genom vindlande slottslabyrinter, stora ödestäder, längs med floder i mörka skogar, uppför torn och in i drömmar. Varje plats introducerar ny spelmekanik, och de flesta av dem låter en, på olika sätt, skapa världen medan man reser igenom dem. I den stora staden har man vatten istället för färg till sitt förfogande, och med hjälp av detta vatten kan man få väldigt snabbväxande och törstiga vinrankor att sprida sig fritt. Vilket då innebär att man klättra på rankorna, uppför väggar och nedför stup. När man är klar har den tidigare så sterila staden nästan helt övertagits av växtlighet.

Och så fortsätter det.

Tematiskt grumligt

”The unfinished swan” är en lika uppfinningsrik som hisnande vacker upplevelse. Det känns, från början till slut, som en enda stor hyllning till den otyglade fantasins kraft. Och antagligen har det lyckats bli det eftersom det hela tiden vänder sig direkt till barnen, med det uppriktiga uppsåtet att berätta något vackert för dem. Jag tror att det på grund av detta som det, av bara farten, lyckas göra mig helt hänförd.

Det finns saker att klaga på, förstås. Människorna bakom ”The unfinshed swan” hade absolut kunnat berätta en ännu starkare historia om de koncentrerat sig fullt ut på att berätta den, istället för att hitta på en massa kluriga spelmekaniker och sedan försöka låtsas att de behövs för handlingens skull. Det känns som att det försöker påstå att spelmomentet ”springa efter en lysande boll nerför en backe i mörk skog” säger någonting viktigt om ett barns minnen av hans föräldrar. Och det är lite forcerat.

Ja, jag känner mig så klart hemskt elak när jag kritiserar något så fint som ”The unfinished swan”, men jag är en vuxen spelkritiker och därför känner jag faktiskt igen tematisk grumlighet när jag ser den.

Lyckligtvis är jag dessutom, under alla de där lagren, en liten pojke. Och därför känner jag också igen magi när jag ser den.

FAKTA

➕➕➕➕ The unfinished swan

Från 7 år

Format: Playstation 3 (nedladdning, 115 kr)

Spela även: (Playstation 3). Det finns en jättefin ”Journey”-referens i ”The unfinished swan”, och det med all rätt. Här har vi två spel som verkligen visar hur rätt Sony gjorde när de började finansiera små oberoende spelstudior.

Visste du att... ”The unfinished swan” redan 2009 tävlade i studentklassen på Independent Games Festival? Där förlorade det mot det likartade, med anskrämligt fula, ”Tag: The power of paint”, dock.

Just nu: får vi hoppas att Sony dammsuger världen efter fler talangfulla spelutvecklare att kasta pengar på. Det verkar ju funka bra.

Johan Martinsson