En blek kopia

Plattform Rädslan för rynkor gör kvinnor mordiska. Det fick jag lära mig av Disney när jag växte upp.

Är man vacker riskerar man att falla offer för surkärringars desperata föryngringsknep – som att tvingas slavarbeta som Askungen, att stängas in i ett torn som Rapunzel, att tvingas sova i hundra år som Törnrosa eller att nästan få hjärtat utskuret som Snövit.

Desperat c-kändis

I Sega Mega Drive-spelet ”Castle of illusions starring Mickey Mouse” från 1990 kidnappar den åldersnojiga haggan Mizrabel Mimmi Pigg för att stjäla hennes ungdom. ”Epic Mickey: Power of illusion” är en story- och spelmässig korsning mellan detta och Wii-versionen av ”Epic Mickey 2”. Det utspelar sig i Wasteland, platsen dit Disneys svar på förfallna kändisar deporteras. Mizrabel och hennes illusionsslott skickas dit av olyckshändelse, och så även ett flertal Disney-celebriteter. Likt en desperat c-kändis använder hon dem för att försöka ta sig tillbaka till rampljuset, och Musse blir återigen tvungen att ge sig in i den parallella världen för att rädda dagen.

Rumpbumpa fienderna

Precis som i ”Castle of illusions” är spelet i sidscrollande 2d men med för- och bakgrund delad med 3d-effekt. Även här går de fysiska attackerna ut på att rumpbumpa fiender i huvudet. Och som i ”Epic Mickey” tar man sig fram genom att attackerar man fiender samt måla och tar bort föremål med färg och thinner. Dessvärre bleknar spelet jämte sina inspirationskällor.

Dreamrift har inte kunnat hantera bytet från stationär till bärbar konsol, och det konstanta skiftet mellan styrkors och styluspenna resulterar i ömma handleder. Den krångliga kontrollen och att Musse rör sig i sirapsfart höjer oavsiktligt svårighetsgraden och gör spelandet frustrerande utdraget. Och då banorna är relativt långa och inte har sparpunkter får man ofta börja om från början.

”Power of illusion” har för många brister för att kunna uppskattas. Spelet åker enbart snålskjuts på föregångare och kända Disney-karaktärer. Det är således varken högfärdighet, nostalgisk bitterhet eller avundsjuka som får mig att vilja bjuda spelet på en enkelbiljett dit det hör hemma – i glömskans land.