Latheten är slående

Plattform Jag har slutat längta.

En gång i tiden älskade jag Mario som inget annat. Hans plattformsspel var fläckfria, uppburna upplevelser som med sina innovativa idéer och utsökta hantverk formade en hel generations sinnebild av tv-spel.

På den tiden tilläts man också gå och tråna efter spelen. I dagens tidevarv släpps det minst en Mario-titel om året – faktum är att det här är det andra ”New super Mario bros” -spelet på fyra månader.

Välproducerat och klanderfritt

Det finns inte mycket att längta efter i ”New super Mario bros U”, såvida man inte bara vill ha mer av Mario. Nio världar med öken-, vatten- och berg-teman, fantastiskt plattformande för såväl den ensamme spelaren som en grupp upp till fyra, och finurliga partylekar står på menyn. Det är välproducerad, närmast klanderfri underhållning.

Men det händer ju något med ett varumärke när faller offer för löpande band-principen. I Marios fall är det här ännu mer kännbart eftersom hans äventyr i så hög utsträckning präglats av originalitet och nytänkande.

Nöjer sig med för lite

I ”New super Mario bros U” nöjer Nintendo sig med att introducera en ekorrkostym. Som tillåter dig att sväva och hålla fast i väggar en stund.

Det är en enastående lathet. Ja, man kan placera ut plattformar åt sina kompisar med Wii U-kontrollen om man spelar co-op, men det är en perifer detalj. Användandet av olika Baby Yoshis som ljuskällor eller ballonger är inte heller något som imponerar.

Ett Mario-spel till en purfärsk Nintendo-konsol ska inte se ut så här. Det ska kuttra av kreativitet, utmana våra uppfattningar om spelmediet och bana väg för framtiden.

Det ska vara ett spel att längta efter.