Stort steg framåt för ”Castlevania”

Storyn i Mirror of fate är befriad från allt trams

1 av 11
SPELA

ÄVENTYR Vore jag Koji Igarashi så skulle jag vara både förbannad och avundsjuk just nu.

Mannen som i mitten av 90-talet kallades in för att rädda ”Castlevania”-serien, gjorde ett av historiens bästa spel i ”Symphony of the night” och som under lite drygt två decennium varit känd som spelseriens nestor och beskyddare, har ju fallit i onåd hos Konamis ledning på sistone. ”Castlevania” har, efter dalande försäljningssiffror och kantstött popularitet i de breda leden, varit i behov av en ny frälsare.

Många höjde på ögonbrynen när Konami för några år sedan meddelade att den frälsaren skulle bli den obskyra spanska utvecklaren Mercurysteam. 2010 resulterade samarbetet i den ganska potenta ”God of war”-kopian ”Lords of shadow” där man i princip kastade ut allt ”Castlevania”-relaterat och började om från scratch. Igarashi-fansen rasade, men kunde sedan bara förfärat se på när mainstream-publiken omfamnade den nya inriktningen – och såg till att ”Lords of shadow” blev det bäst säljande ”Castlevania”-spelet någonsin.

Dags att börja oroa sig

I år är det tänkt att uppföljaren ska landa på stationära konsoler. Men innan dess bjuds vi på ett mellanspel i 3DS-exklusiva ”Mirror of fate”.

Och det är väl egentligen först här och nu som Igarashi verkligen har anledning att börja oroa sig.

För å ena sidan är ”Mirror of fate” ett klassiskt 2d-spel i samma stil som ”Symphony of the night” (man undersöker ett gigantiskt vampyrslott och rekvirerar gradvis nya förmågor som kan öppna upp nya vägar i redan utforskade områden). Å andra sidan är det ett hack and slash i samma anda som ”Lords of shadow”.

I mångas ögon är det en kollision mellan två oförenliga ting, ett möte mellan materia och antimateria. Som om ”Castlevania”-seriens dna förgiftats av hjärndöd populism. Och visst finns det ett mått av sanning i det.

För som väntat har inte ”Mirror of fate” en suck i Igarashis paradgren; bandesignen känns upphackad och ointuitiv, hemligheterna är utmärkta på kartan, själva utforskandet klart underordnat berättelsen. Men samtidigt lyckas Mercurysteam ändå fint med implementerandet av nya föremål och förmågor. Änterhakar, magiska andar, dubbelhopp och klohandskar introduceras i löpande takt, och även om plattformsutmaningarna saknar den där fingertoppskänslan som en utvecklare i Nintendos klass så självklart för sig med är de på intet sätt dåliga.

Inget kitschigt trams

Striderna är också kompetenta, men samtidigt tydligt märkta av 2d-upplägget. Efter några timmar har man sett allt de har att erbjuda, och därefter upprepar man monotont samma vinnande combo. Att bossarna dessutom har (flera) checkpoints är ett bevis på att Mercurysteam inte hyser någon vidare tilltro till sitt eget stridssystem.

Att ”Mirror of fate” ändå lyckas hiva sig upp på är, tro det eller ej, tack vare storyn. Om ”Lords of shadow” knappt ens ville ta i ”Castlevania”-kanon med tång så är det rena rama referensfesten här. Vad sägs om tre generationer Belmont plus Dracula-sonen Alucard i ny tappning? Historien som berättas är knappast banbrytande, men manuset är rakt, smart och progressivt, och backas upp av sympatiska röstskådespelare.

Mercurysteams Dracula-epos är helt enkelt ljusår bättre än det kitschiga trams som Konami tvångsmatat oss med sedan 1997.

Och vore jag Koji Igarashi är det den vetskapen som skulle svida allra hårdast.

FAKTA

Castlevania: Lords of shadow – Mirror of fate

Från 16 år

Format: Nintendo 3DS (399 kr)

Jonas Högberg