Skräcken går på rutin i ”Outlast”

Hajpade skräckspelet är extremt läskigt – men bara ett kort tag

1 av 5
SPELA

SKRÄCK ”Saken som väntar under min säng för att greppa tag om min ankel är inte verklig. Jag vet det, och jag vet också att om jag är noga med att alltid hålla min fot under täcket så kommer den aldrig kunna greppa tag om min ankel.”

Man kan säga vad man vill om Stephen King som författare, men med citatet ovan sätter han fingret på varför jag, och många med mig, älskar skräck. Att bara för en stund luras att tro på något fruktansvärt som omöjligen kan existera är en berusande upplevelse.

Föder hjärnspöken

Men däri ligger också skräckfilmernas, skräckböckernas och skräckspelens största problem: att lura någon är svårare än man kan tro. Vem som helst kan kladda ner väggarna med galna meddelanden skrivna i blod –  nästan ingen kan få det att kännas trovärdigt.

Under min första halvtimme med ”Outlast” är jag övertygad om att spelstudion Red Barrels tillhör den lilla skara som vet hur man föder och fostrar hjärnspöken. En dörr som står på glänt slår plötsligt igen. Korridorerna ekar tomma. Blodspår på golvet. Och så, plötsligt, faller en död kropp i marken från ingenstans.

Det hinner ta en minut innan jag vågar klicka mig ut från pausskärmen.

Bara fantastiskt i början

Tyvärr är det där både första och sista gången som ”Outlast” får mig att reagera irrationellt. Precis som de flesta av Stephen Kings verk är Red Barrels förstlingsverk bara fantastiskt i början. När det okända ännu inte är förklarat. När de fåniga monstren ännu inte hoppat ut bakom gardinerna och ropat ”bu”. När min fantasi fortfarande tillåts spela huvudrollen.

Kanske var det naivt av mig att hoppas på en ”The shining”-inspirerad mardrömsupplevelse. Men att både teman, upplägg och miljöer istället ska visa sig föra tankarna till ”Resident evil” är en chock – av helt fel sort.

Uppfriskande utsatthet

I rollen som undersökande journalist smyger man sig in i Mount Massive Asylum, utan vapen, men med en videokamera i högsta hugg. Därefter går saker snabbt åt helvete. Förstås.

Att spela ett skräckspel helt utan vapen är befriande – känslan av utsatthet finns hela tiden där. Den känslan blir inte direkt bättre av att den enda snuttefilt som spelet tillhandahåller är kamerans grönskimrande, murriga och motbjudande mörkerseendeljus.

Atmosfärmässigt bidrar ljuset med en underliggande intensitet som skjuter i höjden när man väl blir upptäckt av mentalsjukhusets patienter och tvingas lägga benen på ryggen. Springandet är oerhört snyggt gjort, skakigt och nervigt, och man kan till och med snegla bakåt på förföljaren med ett knapptryck.

Banala skräckmoment

Lika bra är inte smygandet. Efter att ha gömt mig i ett skåp och sett på när den frustande faran öppnar skåpet bredvid och därefter trumpet lommar iväg är jag förvisso rädd. När samma procedur upprepats tio gånger inser jag att spelets monster ändå aldrig kommer öppna skåpet jag gömmer mig i.

Riktigt lyckad skräck är en lek med förväntningar, och förutom några enstaka ganska banala gubben-i-lådan-moment (även dessa är förvånansvärt få) finns det inte mycket av den varan i ”Outlast”.

Och ändå lyckas det stundtals gripa tag i mig så hårt att kalla kårar dansar över hela min kropp när jag hittar en omkullvält rullstol där ena hjulet fortfarande snurrar.

Trots att jag vet att det som gömmer sig i skuggorna aldrig kan följa efter mig till pausskärmen.

FAKTA

Outlast

Från 18 år

Format:

Playstation 4 (nedladdning, 167 kr)

Pc (nedladdning, 168 kr)

Spela även: ”Call of Cthulhu: Dark corners of the earth” (Xbox, pc). Liksom ”Outlast” går man länge utan vapen i ”Call of Cthulhu”. Men här är den upplevelsen ännu läskigare. Ett av tidernas bästa skräckspel.

Visste du att... PS4-versionen av ”Outlast” just nu är gratis för alla Playstation Plus-medlemmar?

Just nu: väntar vi enträget på fler vapenfria skräckspel. ”Alien: Isolation”, ”Soma” och ”Among the sleep” ser alla oerhört lovande ut.