”Fable” är sig likt – på gott och ont

Nyutgåvan Fable anniversary är snyggare – men behåller flera av originalets problem

1 av 7
SPELA

ROLLSPEL Det är som att avslöja att man har herpes.

När jag säger att jag älskar ”Fable” blir folk obekväma och vänder bort blicken. Och det är inte konstigt: med sina halvdana rollspelsinslag och prepubertala humor är det inget för finsmakare. Som det så många gånger konstaterats vid det här laget är det heller inte i närheten av samma storslagna äventyr som mytomanen Peter Molyneux ursprungligen utlovade.

Slipper vuxna dilemman

Men jag väljer att se ”Fable” ur en helt annan vinkel.

Där andra ser ett klaustrofobiskt universum ser jag både trygghet och frihet. Jag överväldigas inte av ett enormt geografiskt område eller massvis med statistik, vapen och rustningar. Jag får vara min egen hjälte i samma sorts svartvit saga jag hörde som barn. Och framförallt slipper jag tampas med vuxna dilemman – som det ändå finns tillräckligt av i mitt riktiga liv.

Fiskmunnar och drogade blickar

Kanske börjar dock även min kärlek till ”Fable” rosta.

Det är med barnslig förtjusning jag dammar av mitt gamla exemplar av spelet – bara för att bli slagen i bröstet av den gräsliga grafiken. Gåshud sprider sig på ryggen när jag ser karaktärernas fiskmunnar, plastiga ansikten och drogade blickar. ”Fable” har visuellt sett inte åldrats med en uns av värdighet. Och när jag påminns om de urusla röstskådespelarna blir jag så illa till mods att jag stänger av direkt.

Men när jag gör ett nytt försök med hd-uppdaterade ”Fable anniversary” känner jag mig paradoxalt nog som hemma igen. Något som säkerligen beror på att det grafiskt nu liknar sina uppföljare.

Efter två timmar av brutalt tråkiga inledningsuppdrag ger jag mig åter ut på det nostalgiska och bisarra äventyret. Jag springer näck genom ett läger av banditer, torrjuckar inför en lågstadieklass och raggar på allt som rör sig. Jag klär min manliga karaktär i klänningar och har fruar och makar i varje by.

Buggarna består

Men även om timmarna går och jag har lika kul som alltid kan jag inte skaka av mig känslan av saknad.

Jag har alltid uppskattat enkelheten i ”Fable”. Men plötsligt känns det för fattigt även för mig. Antagligen beror det på att jag har färgats av de senare spelen, där jag åtminstone kunde välja mitt eget kön och fick möjligheten att skaffa barn. I ”Fable anniversary” dras jag istället med en steril man, vare sig jag vill eller inte. Men det som stör mig allra mest är att valen i spelet – dess själva trumfkort – präglas av utvecklarnas egna värderingar. Exempelvis är det helt okej att vara homosexuell, men väljer jag att vara transsexuell eller överviktig får jag räkna med att bli utskrattad på gatorna.

Trots att Lionhead Studios haft chansen att åtgärda alla gamla brister är det fortfarande mycket som skvallrar om att ”Fable” är ett slarvprojekt. Inte nog med att det är upp till dem själva, snarare än mig, att avgöra vad som är gott och ont. Spelet är extremt hackigt, hänger sig lätt och är som vanligt fullt av buggar.

Men av någon anledning kan jag fortfarande inte lägga ner det. Kärleken till serien är lika svår att skaka av sig som en obotlig sjukdom.

Ni kan dock pusta ut. För till skillnad från herpes är inte denna särskilt smittsam.

FAKTA

Fable anniversary

Från 16 år

Format:

Xbox 360 (349 kr)

Kerstin Alex