Fantasivärld med Lindgrenskt manér

Rollspelet Child of light har intressanta inspirationskällor – men känns ändå helt unikt

1 av 7
SPELA

ROLLSPEL Jeffrey Yolahem räknade inte med att förlossningen skulle bli så plågsam.

Ubisoft Montreals manusförfattare hade burit omkring på storyn till söderhavsöskjutaren ”Far cry 3” i flera år, så den hade växt sig både stor och tung. Och när han till slut lyckades sätta den till världen togs den emot – av en motorsåg. En kör av kritiska röster menade nämligen att spelet var slarvigt skrivet, samt lade krokben för sig självt med sitt ”vuxna” tema.

Därför var det självklart att han med sitt nästa tv-spelsmanus var tvungen att göra något för att vinna tillbaka belackarnas förtroende.

Vad som inte var fullt lika självklart?

Att han skulle göra det med nödrim.

Monster och metaforer

Rollspelet ”Child of light” gör inte mycket väsen av sig. Antalet pratade minuter – alltså den dialog som inte bara syns i textform, utan som hörs också – går att räkna på ena handens fingrar. För det mesta är spelet helt och hållet tyst, sånär som på några ständigt närvarande pianoslingor.

Och ändå har det en fullständigt unik röst.

Storyn är nämligen skriven i versform, lite som en barnbok från första halvan av förra seklet, typ ”Kattresan”. Här möter vi den yngsta dottern till en österrikisk greve, en rödhårig flicka vid namn Aurora, som plötsligt drabbas av en mystisk åkomma – och på Astrid Lindgrenskt manér försvinner in i en fantasivärld fylld av monster och metaforer.

Ett fuck you-finger

På väg tillbaka till sin pappa måste hon leta reda på solen, månen och stjärnorna, som alla trillat ner från skyn. Jakten på himlakropparna tar en med till platser som är lika fint namngivna – ta bara ”The highest of highs” eller ”The lowest of lows” – som de är vackert låtsas-handmålade.

För det är inte bara manusförfattaren som riktar ett fuck you-finger mot alla som trodde att Ubisoft Montreal bara kunde göra halvintressant action.

Visuellt är ”Child of light” en klart lysande fyr i det hav av gråbruna spel som för varje år som går stiger med ytterligare några decimeter. Det är en fröjd för ögat att se den mörka insidan på stenjätten vars inälvor tagits över av ett gäng äckliga spindlar – eller dyka ner till havets botten, genom skummande vågor som ser ut som medvetet billiga Hokusai-kopior. Det är en estetisk röra som tycks vara komponerad av någon som aldrig satt sin fot på Konstfack – men tillbringat en livstid på Deviantart.

Och av någon anledning fungerar det.

Frikostigt som Edward Blom

Man rör sig dessutom genom de häpnadsväckande akvarellerna med en fjärils lätthet, tack vare de vingar Aurora har på ryggen. Och desamma låter en intressant nog undvika snart sagt varenda ”Grandia II”-influerad strid som strötts ut med Edward Bloms frikostighet över hela anrättningen.

Varför man nu skulle vilja göra det.

För till skillnad från i många genrekamrater känns varenda en av ”Child of lights” turordningsbaserade duster spännande. De är klassiskt utformade och innehåller visserligen lika många upprepande knappval som ett telefonsamtal till Sjukvårdsupplysningen. Men ett smart system där man med hjälp av en knasig liten eldfluga kan blända fiender – och därmed få dem att röra sig saktare på den tidslinje som avgör i vilken ordning man får slåss – gör att man hela tiden sitter som på nålar.

Spänstigt och medryckande

Men det som får mig att vilja sitta kvar på dem är framförallt storyn.

Ubisofts epik drabbar mig inte på samma sätt som mina favoritdikter gör det. Ibland blir det rent stilistiskt lite väl mycket ”katten musen, tio tusen” över det hela. Men språket är oftast tillräckligt spänstigt och temana tillräckligt allmänmänskliga för att man ska känna sig medryckt. Och de följeslagare Aurora plockar upp längs vägen – som den kroniskt gråtfärdige narren Tristis eller den kärlekstörstande musen Robert – är så barnbokscharmiga att man inte kan göra annat än att intressera sig för deras respektive jakt på lycka.

”Child of light” försöker sig aldrig på svårare saker än så här, utan lägger istället all sin energi på sådant som många skulle tycka är lite barnsligt.

Men det räcker för att göra det till årets hittills vuxnaste spel.

FAKTA

Child of light

Från 7 år

Format:

Playstation 4 (299 kr)

Playstation 3 (299 kr)

Xbox One (299 kr)

Xbox 360 (299 kr)

Wii U (299 kr)

Pc (199 kr)

Priserna avser de boxade butiksversionerna. Spelet finns även i något billigare, nedladdningsbara utgåvor.

Spela även: ”Braid” (Xbox 360, pc, Mac, Linux, Playstation 3). ”Child of light” hör till en helt annan genre än Jonathan Blows hyllade ”Super Mario”-pastisch, men är precis lika egensinnigt. Det är inte riktigt lika smart, vilket å andra sidan med råge vägs upp av att det är mycket vackrare. Vilket inte säger lite.

Visste du att… fler storsspelutvecklare borde lära av Ubisoft Montreal och satsa på att bemästra ett enklare, barnsligare berättande innan de försöker sig på svåra teman? Då skulle vi med största sannolikhet slippa en hel del pinsamheter.

Just nu: spelar vi om det drygt 15 timmar långa ”Child of light” för att hitta alla följeslagare, allt gömt bonusmaterial och klättra ut på alla grenar i färdighetsträdet. Sådana är nämligen vi.

Jakob Svärd