Förtjänar fem plus – men bara ibland

ACTION Kan du bevara en hemlighet?

Jag har haft väldigt kul med skitspel som ”Bulletstorm”, ”Ninety-nine nights” och ”Deathspank”.

Man får välja sina strider. Ibland klarar man inte av ett spel tyngt av pretentioner eller med alltför stränga krav på ens reflexer. Ibland behöver man helt enkelt ett dumt spel. Om det dessutom spiller över av galna fantasymonster och utspelar sig i glatt färglagda miljöer är det perfekt lämpat för trötta kvällar och baksmälletunga morgnar.

”Skojig” story

”Sacred 3” har inga problem med att uppfylla de här kraven. Det kryllar av uppdrag (om än inte i närheten av lika många som de tidigare spelen i serien) som alla går ut på att göra slarvsylta av någon/något. Och även om det tycks finnas ett halvhjärtat försök att presentera en ”skojig” story mellan banorna är det tack och lov lätt att undvika den.

Roligare då att förlora sig i de skojiga specialattackerna som består av allt ifrån chockvågor och blixtar till väldeliga nedslag från luften och ilvassa rockringar som kan frammanas kring livet. Varför man bara kan använda sig av två specialare samtidigt på banorna är dock ett mysterium.

Briljant – vid rätt tillfällen

Men det är också det enda frågetecknet med ”Sacred 3”. I övrigt är det precis som jag tänkte mig att det skulle vara: den sortens knapptryckarfest som jag upplevt hundratals gånger förut.

Den sortens spel som inte förtjänar mer än .

Den sortens spel som, vid väl valda tillfällen, är världens bästa spel.