Känns klassiskt – i dubbel bemärkelse

Pillars of eternity är en hyllning till rollspelens guldålder – men också kittlande modernt

1 av 8
SPELA

ROLLSPEL Nostalgin har en förmåga att flytta runt våra minnen och pussla ihop dem till en bild som inte var sann då, men som känns både sannare, klarare och bättre nu.

Det är en farlig känsla. Särskilt om man ska bedöma ett spel som känns som väckt från de döda.

Jag var själv en av de som ägnade sin ungdoms nätter åt att upptäcka andra världar från ett isometriskt perspektiv. På frågan om världens bästa spel svarar jag fortfarande nästan reflexmässigt ”Baldur’s gate 2”.

Finansierat av 77 000 fans

På ytan påminner ”Pillars of eternity” spöklikt mycket om ”Baldur’s gate”, datorspelshistoriens kanske mest klassiska rollspel. Här finns det klassiska isometriska perspektivet (fortfarande utan roterbar kamera). Här finns samma magi, samma ljudeffekter och samma röst som uppmanar en att ”Gather your party before venturing forth”.

Det är förstås precis vad de drygt 77 000 spelare som backade spelet på Kickstarter ville ha när Obsidian gick ut med löftet om att återvända till sina rötter. ”Pillars of eternity” hade lätt kunnat bli en cynisk nostalgitripp, konstruerad för att ta med en samling bakåtsträvare till en tid då både de och spelbranschen var yngre och oskyldigare.

Omedelbart klassiskt

Men det färdiga spelet känns aldrig gammalt – bara omedelbart klassiskt. För även om känslan är välbekant finns nyhetens kittlande behag ständigt närvarande.

Äntligen har Obsidian kastat av sig bojorna från Dungeons & Dragons som styrde de gamla rollspelen. De har också justerat precis rätt saker – genom att raffinera magierna och revolutionera systemen för helande, hälsa och vilande. De har städat upp i inventoryt, tagit bort de stela stridsrundorna och lagt in en snabbspolningsfunktion för längre resor. Brevid klassiska krigare, magiker och alver träder nya klasser fram, som den sjungande chantern, och ciphern som angriper fiendens psyke.

Ingen ren nöjesresa

Det handlar om precis tillräckligt många förändringar för att upptäcktsfärden ska bli riktigt intressant igen. Och en upptäcktsfärd är verkligen precis vad det rör sig om. Det var länge sedan jag kände lika starkt för att sväva ut på sidouppdrag och upptäcka områdena bortom huvudstigen.

Men det är inte en ren nöjesresa som väntar. ”Pillars of eternity” är visserligen inte hardcore i samma bemärkelse som ”Bloodborne”, med gråt, tandagnisslan och slängda handkontroller. Men det är talande att utvecklaren Obsidian till och med varnar den som inte är gammal rollspelsräv för svårighetsgraden Normal.

Striderna kräver nämligen taktiskt tänkande, samt att man flitigt använder pausknappen för att dela ut order, kasta besvärjelser och se över sina möjligheter. Vid ett tillfälle låter jag min äventyrargrupp autoattackera i tio sekunder medan jag kollar mobilen. När jag tittar tillbaka på datorskärmen är halva gruppen nere för räkning och resten omringade och blodiga.

Skapat sin egen värld

”Pillars of eternity” är belönande på ett helt annat sätt än i moderna rollspel, där striderna ofta mest är transportsträckor. Men Obsidian överraskar igen: dödandet av fiender ger i sig inte några erfarenhetspoäng – utan de kommer från upptäckande, lösande av uppdrag och användande av färdigheter. Det här är inte ett spel där grinding står i fokus, utan istället ett som uppmuntrar smygande, upptäckande och dialog.

Med det kommer också en värld fylld av ny lore, på gott och ont. Obsidian har tidigare främst förvaltat andras världar, senast i ”South Park”-rollspelet ”The stick of truth”, men nu har de skapat sin egen. Eora, som den heter, är ett lapptäcke av kulturer, gudar och gamla krig. Det är belönande för den som gräver – men kanske inte tillräckligt originellt för att motivera tanken på att behöva tränga igenom text motsvarande ett par tjocka romaner.

Lika relevant idag

Inte ens det här kan dock förringa Obsidians prestation. Vanligtvis är det ”Dragon age”-serien som brukar betitlas den andliga uppföljaren till ”Baldur’s gate” och de andra klassiska rollspelen från tiden kring millenieskiftet. En beskrivning jag själv skrivit under på. Med ”Dragon age” har Bioware förstorat skalan och utvecklat dramat och karaktärerna medan de hållit fast vid genrens kärna.

Men efter att helt ha uppslukats av ”Pillars of eternitys” tvådimensionella värld inser jag att det finns inte bara en sanning. Obsidians spel är nämligen en lika tydlig arvtagare till rollspelens guldålder. Men än viktigare: det känns lika relevant år 2015. Jämte blockbustern ”Dragon age” är ”Pillars of eternity” smalare, ett spel för finsmakaren. Men de är båda moderna spel, som kan leva sida vid sida i symbios.

”Pillars of eternity” har kvaliteterna som utmärker en modern klassiker. Det är ett spel som respekterar sina rötter men som också stakar ut framtiden med sitt djup och sin förmåga att inte underskatta spelaren.

Som visar att det klassiska rollspelet aldrig dog ut. Det har bara slumrat ett slag.

FAKTA

Pillars of eternity

Från 16 år

Format (testat överst):

Pc (nedladdning, 349 kr)

Mac (nedladdning, 349 kr)

Spela även: ”Dragon age: Inquistion” (pc, Xbox One, Playstation 4). Bioware låg bakom ”Baldur’s gate”, och i deras ”Inquisition” finns fantasyrollspelets kärna kvar intakt 17 år senare – tillsammans med många av utvecklarna som jobbade på ”Baldur’s gate”. ”Inquisition” är drama, magi och upptäckarlust i 2014 års bästa rollspel.

Visste du att... ”Pillars of eternity” finansierades via crowdfunding i september 2012 och vid den tidpunkten var det spel som dragit in allra mest pengar på sin Kickstarter-kampanj? Närmare bestämt nästan 35 miljoner kronor från 77 000 backare. Utvecklaren Obsidian förklarade att det skulle varit omöjligt att få de resurserna på traditionellt sätt – det vill säga från en utgivare – för den här typen av spel.

Just nu: funderar vi på att spela om spelet med någon av de andra elva klasserna, sex raserna och sju kulturerna, som tillsammans ger nästan oräkneliga kombinationer. Valen spelar roll inte bara i siffror utan också i dialogerna när folk reagerar på ens bakgrund.

Magnus Eriksson