Om festivalsommaren var en väderkarta?
I så fall skulle den fetaste solen lysa över Borlänge.
Borlänge ...
Jag lärde känna staden genom att läsa Per Bjurmans popkrönikor i Aftonbladet under 90-talet.
Det var överlag inget vacker bild som den unga versionen av min käre vän och kollega målade upp av sin hemstad. De gråa beskrivningarna fick till och med Gällivare att kännas som en obekymrad solsemester i Mallorca.
Tristess, betong, våld, motvind och olika former av uppförsbackar dominerade texterna.
Då verkade Borlänge vara en stad som man flydde ifrån.
Nu är det en stad som, tack vare Peace & Love, rockpubliken och artisterna strömmar till några dagar per år. Eller snarare invaderar.
I år presenterar Peace & Love 36 000 besökare och 150 artister. Det är lika med Sveriges största festival.
(Sen har jag aldrig förstått hur festivalarrangörerna räknar sina besökare – alla verkar använda olika system för att siffrorna ska se så bra ut som möjligt, men det får tills vidare vara en parentes.)
Jag kan personligen inte se Peace & Love som nåt annat än en motreaktion. I städer där ingenting särskilt händer föds det alltid eldsjälar som vill förändra, förbättra och jaga bort tristessen genom egna initiativ.
De har ju inget annat val. Det finns en anledning till att Peace & Love arrangeras i Borlänge och inte i Stockholm.
Festivalen är ett bevis på hur långt lokalt förankrad järnvilja, entusiasm och engagemang kan räcka.
De senaste och hetaste artisterna – till exempel alla namn som just nu bygger om popmusiken från grunden borta i Brooklyn – kommer inte att resa till Dalarna i år heller.
Stommen är fortfarande folklig rock och metal i form av Thåström, Lundell, Winnerbäck, Hellström och Mötley Crüe.
Men det finns samtidigt – för att låna två kända och väldigt bjurmanska uttryck – en elektricitet och laddning i luften, den där svårgripbara känslan av att några av sommarens bästa spelningar kommer att ske i Borlänge.
Och frågan är om inte festivalens klimax nås redan i kväll, när Thåström kliver upp på scenen.
Peace & Love skulle antagligen inte finnas utan ”Pimme”.
1. Thåström (torsdag)
Ingen festival älskar Thåström lika mycket som den här, Ebba Grön-arvet sitter fastgjutet i Borlänge-betongen.
2. Lars Winnerbäck (fredag)
Har kanske inte längtat sönder mig efter tre Winnerbäck-gig på lika många dagar men erkänner att jag är nyfiken på vad han ska hitta på i morgon, med sin nya rockiga combo.
3. Jonathan Johansson (lördag)
Det nya och heta är inte Peace & Loves starkaste sida men de har en del. Inte minst Jonathan Johansson.
1. Opeth (fredag)
Sveriges bästa metalband ska inte ses på festival. De ska ses i slutet rum i nykterhet och tystnad. Får man chansen att se dem på festival, då ska man dock se dem på festival.
2. Cult Of Luna (fredag)
Alla borde se dem, men alla brukar inte göra som jag vill.
3. Faith No More (lördag).
På turnépremiären i London var Mike Patton klädd som en frikyrklig bilförsäljare. Bara en sån sak.
1. Thåström (torsdag)
På nåt sätt känns det som att Thåströms långa karriär lade grunden för hela Peace & Love-festivalen. Och förväntningarna är därför skyhöga efter fjolårets propagandaspelning.
2. Mando Diao (fredag)
Brukar numer göra formidabla adrenalinkonserter. Och energinnivån på hemmaplan lär bli chockerande.
3. Deportees (fredag)
Efter den fantastiska skivan ”Under the pavement – the beach” och den lika hyllade turnépremiären på Siesta-festivalen är Deportees ett av årets absoluta ”måsten”.
Välkommen att kommentera på Aftonbladet! Här är du med och skapar Sveriges mest engagerande mötesplats och nyhetskälla med viktig information, argument och synpunkter. Vi litar på att du håller en saklig ton och visar respekt för andra som deltar i diskussionen. Självklart skriver vi inte hatiska kommentarer på Aftonbladet. Och lika självklart står vi för det vi tycker. Kul att du vill vara med!
Med vänlig hälsning Jan Helin, chefredaktör.
Läs mer om kommentarer
...