Det här är det sämsta jag sett

Efter en nästintill löjeväckande version av ”WOW” kommer en kille – som säger sig ha biljett enbart för Brian Warner och hans band – fram till mig i publiken och suckar djupt.

– Det här var det sämsta jag har sett. Någonsin.

Just där och då är jag också beredd att hålla med honom.

Kemikaliernas land

För det är egentligen inte Marilyn Manson som står där på scenen, det är snarare en nidbild av densamme. En karikatyr som sluddrar, sjunger horribelt och som verkar befinna sig i kemikaliernas bedövade land.

Indikationerna på att allt förr eller senare skulle gå åt skogen dyker emellertid upp rätt tidigt.

Redan i den inledande trion ”Four rusted horses”, ”Pretty as a swastika” och ”Disposable teens” är det tydligt att det här inte är frontmannens största dag på jorden. Han vankar planlöst av och an på scenen, är tvungen att dra i sig syrgas mellan låtarna och uppträder mestadels utan direkt skärpa eller fokus.

De tidigare så välregisserade och organiserade föreställningarna har nu ersatts av något som verkar helt planlöst.

Torrjuckar

I ”Arma-godd**n-motherf**kin-geddon” håller en av de personliga scenassistenterna upp plakat vända mot huvudpersonen – oklart varför.

I showens oväntade clou lägger han sig med största möjliga ansträngning och torrjuckar scengolvet på ett sätt som antagligen är tänkt att vara utmanande men som bara blir totalt osexigt.

Även det oklart exakt varför, liksom vilken roll de samlagsljud som spelas därefter verkligen fyller.

En ledtråd

Kanske har vi här svaret:

– Vi är knarkare och vi gillar det, deklarerar han innan ”The dope show”.

Jo, tjena.