Publiken älskar Spektor

Om man, som jag, är lite närsynt kan Regina Spektor nästan misstas för Tori Amos där hon sitter i sitt rödlockiga hår bakom en flygel.

Även sångstilen, när den är som mest dramatisk, låter ibland inspirerad av Amos barockpop.

Men där slutar nog likheterna. För trots att Regina Spektor kan vara ganska teatral är hon inte i närheten av de pretentioner och brist på humor som hennes äldre pianistkollega besitter.

Lekfull och sprallig

Tvärtom, hon är lättsam och rolig i sina texter, men också i hur hon framför dem. Den förnärmade tonen i textraden someone next door is fucking to one of my songs från ”Bobbing for apples” är ett bra exempel.

Spektor kanaliserar, snarare än Amos, sin inre Cyndi Lauper och lyckas vara lekfull och sprallig men ändå ha total närvaro på finstämda, lite sorgsna låtar. Den sköraste av dom alla, ”Samson”, möts av folkets jubel.

Man får den publik man förtjänar. Är en artist gullig mot sin publik är de gulliga tillbaka och håller tappert ut i ösregnet för att få sjunga med i ”On the radio”.

Det kanske största fanet hyllar även bandet, främst stråkduon, med festivalens nördigaste och finaste hemmagjorda skyltslogan: Cello power. Kan jag få det på en t-shirt tack?