Fula, skitiga & elaka – här är tjejerna som tar över efter ”Girls”

Lena Dunhams banbrytande serie öppnade dörren för personliga, opolerade och såriga komediserier av kvinnliga skapare

1 av 7
TV

Fem år och 62 avsnitt senare är det över.

På måndag säger vi adjö till Hannah, Marnie, Jessa och Shoshanna i ”Girls” – en tv-serie som blev precis så ban­brytande som vi hoppats.

Den 15 april 2012 kastas Hannah Horvath (Lena Dunham) ut i vuxenlivet när föräldrarna plötsligt slutar finansiera dotterns privilegierade New York-tillvaro i allra första avsnittet av ”Girls” (HBO). Serien blev snabbt ett fenomen, om inte den mest tittade så sannolikt den mest om­debatterade.

Girls-karaktärerna är ofta irriterande självupptagna och bortskämda. Exempelvis skulle varken Hannah eller Marnie någonsin förstå klasskritiken i Pulps 90-talshit ”Common people”, om en överklasstjej som tycker det är coolt att leva som fattig (”om du ringde din pappa skulle han kunna stoppa det nu”, sjunger Jarvis Cocker).


Det stora problemet för Hannahs kompisar är hur de ska våga ta steget och förverkliga sina drömmar, vilket för de flesta människor framstår som en lyxig oro.

När ”Girls” fick berättigad kritik för sin brist på mångfald, att alla är vita och välbärgade, kan man samtidigt konstatera att verkligheten den skildrade hänsynslöst naket var just en 23-årig, privilegierad kvinnas – närmare bestämt Lena Dunhams egna erfarenheter och fantasier om relationer, sex, psykisk sjukdom, uteliv och livsångest.

Kraften i ”Girls” ligger i att det är hennes egen unika historia, där hon själv spelar huvudrollen och tar alla stora kreativa beslut.

Även om serien kommer kännas daterad och ojämn om några år kan vi redan se betydelsen av Lena Dunhams genombrott, inte minst i raden av nya kvinnliga röster som äntligen får utrymme att utveckla egna tv-projekt.


Kanske hade Sharon Horgan, Issa Rae, Phoebe Waller-Bridge och många fler fått sina egna tv-serier även utan Lena Dunhams succé. Det fanns ju trots allt fler pionjärer – Mindy Kaling, Tina Fey och Jennifer Saunders för att bara nämna några. Kvinnor som skriver själva, spelar huvudrollerna och har starka, unika röster.

Men med ”Girls” öppnades dörrarna för en mer personlig, opolerad och sårig berättelse. Kvinnor som inte alltid är särskilt sympatiska, som har både goda och dåliga sidor och vägrar att skönmåla.


Michaela Coel är Tracey i ”Chewing gum”.
Foto: Netflix
Michaela Coel är Tracey i ”Chewing gum”.

I två säsonger av ”Chewing gum” (Netflix) har skaparen Michaela Coel själv spelat huvudrollen som Tracey, en 24-årig tjej i London-förorten Tower Hamlets som vill bryta sig loss från sin strikt religiösa familj och förlora oskulden. Det är en galet skruvad, yvig och grov komedi­serie mitt i tuff, brittisk diskbänksrealism. Tracey är högljudd, tar plats och hennes sociala utsatthet nämns bara i förbigående, som när hon erkänner att hon bott på ett härbärge för hemlösa i några månader. ”Men det är en tråkig historia”, säger hon och vill undvika ämnet.

Efter alla år av unga, arga män får vi äntligen en skildring av uppdämd kvinnlig vrede och frustration. Det är en ilska som bubblar upp ur existentiell ensamhet, hopplösa relationer med män och en underliggande djup sorg.

Från rasism och klass till en räddningsaktion av den hårt jobbande porr-taxen Oral-ando; humorn pendlar snabbt rakt ned i trosan i ”Chewing gum”.


Phoebe Waller-Bridge är Fleabag. Marsvinet heter Hillary.
Phoebe Waller-Bridge är Fleabag. Marsvinet heter Hillary.

Under bältet befinner sig också min absoluta favorit ”Fleabag” (Amazon Prime), av och med Phoebe Waller-Bridge, som sätter tonen direkt med en krass skildring av analsex. Waller-Bridge spelar Fleabag (slang för en smutsig och/eller obehaglig person), en kvinna i sena 20-årsåldern med ett folktomt marsvins-café, en kylig pappa, passivt aggressiv styvmamma och deprimerad, högpresterande syster. Hon avskyr när snälle pojkvännen vill älska ömt och föredrar att onanera till Barack Obama-tal. 

”Fleabag” är cynisk, fruktansvärt rolig och totalt nattsvart. Efter alla år av unga, arga män får vi äntligen en skildring av uppdämd kvinnlig vrede och frustration. Det är en ilska som bubblar upp ur existentiell ensamhet, hopplösa relationer med män och en underliggande djup sorg (Fleabags mörka hemlighet vill jag inte spoila här). Seriens få ögonblick av värme och hopp är skildringen av vänskap och systerskap.



Sadcom (sorglig komedi) har genren kallats i amerikanska
medier, från ”Louie” i början av 2010-talet till vår tids ”Transparent”, ”Master of none” och ”Girls”.

Lena Dunham är en av alla som hyllat ”Fleabag” och särskilt hur Waller-Bridge skildrar feminismens stränghet när huvudpersonen inte kan låta bli att oroa sig över att bli gammal och oattraktiv för män.

– Hon undersöker idéerna om vad som gör dig till en dålig feminist, vad som bidrar bra eller dåligt till samhället och hur komplicerat det är, sa hon nyligen till The Guardian.


Om någon vet hur det känns att ha kravet på sig att vara en bra feminist är det Dunham. Som isolerat fenomen hade ”Girls” länge förväntningar på sig att representera allt och alla, just för att det inte fanns så många andra stora tv-serier som berättade unga kvinnors egna historier.

Nu när hon inte är ensam har pressen lättat. ”Girls” kan lugnt läggas till vila på tv-seriernas kyrkogård.


Saknar du ”Girls”? Kolla in det här i stället:

1 av 2
Issa Rae i ”Insecure”.

Insecure (HBO Nordic). Issa Rae skildrar livet som afro-amerikansk ung kvinna vasst, roligt och mångfacetterat.

Maria Bamford i ”Lady Dynamite”.
Maria Bamford i ”Lady Dynamite”.

Lady Dynamite (Netflix). Maria Bamford skriver inte allt själv, men serien bygger på hennes ståupp-föreställningar där hon skildrar livet som bipolär komiker.

Sharon Horgan i ”Catastrophe”
Sharon Horgan i ”Catastrophe”

Catastrophe (SVT). Sharon Horgan och Rob Delaney är underbara som cyniska småbarnsföräldrar.

Pamela Adlon i ”Better things”.
Pamela Adlon i ”Better things”.

Better things (HBO Nordic). Pamela Adlon kämpar sig fram som ensamstående trebarnsmamma i ett ålders- och utseendefixerat Hollywood.

Chewing gum (Netflix). Michaela Coel som Tracey, en 24-årig butiksassistent som försöker bryta sig loss från sin strängt kristna familj och förlora oskulden.

Phoebe Waller-Bridge är Fleabag.
Phoebe Waller-Bridge är Fleabag.

Fleabag (Amazon Prime/BBC3). Phoebe Waller-Bridge är Fleabag, en ung kvinna i London med trassligt kärleksliv, komplicerade familjeförhållanden och ett hopplöst marsvins-café.

Brit Marling i ”The OA”.
Brit Marling i ”The OA”.

The OA (Netflix). Visserligen ingen komedi, men en fascinerande science fiction-serie med psykologiskt djup av och med Brit Marling.

Fler tips: One Mississippi (Amazon Prime) med Tig Notaro, Full patte (SVT Play) med Bianca och Tiffany Kronlöf, Broad city (Comedy central) med Abbi Jacobson och Ilana Glazer, Inside Amy Schumer (Comedy central) med Amy Schumer, Crazy ex-girlfriend (Kanal 11) med Rachel Bloom, The Mindy project (HBO Nordic) med Mindy Kaling.