Miss World – harmlös knas-tv värd ett garv

TV

Miss World-tävlingen är det mest politiskt inkorrekta evenemanget i svenska rutan. Det finns ingen sändning tyckare kastar så många tomater på. Opinionen mot är dramatisk som den feministiska ortodoxin från 70-talet.

Det hedrar femman att man struntade i grönsakerna och körde världens mest uppskattade uppvisning av kvinnokött. För var är dramat i denna sippa tävling när svenska folket numera har internet och dagligen klickar upp sig till de verkligt hårda brudarna. Avklädda brudar har aldrig varit mer avdramatiserat.

I år fyllde arrangemanget, men inte deltagarna 50 år. Tänkvärt nog sändes det från den brittiska socialdemokratins särskilda symbol för det moderna samhället, Millennium Dome i London.

Om den svenska politiskt korrekta eliten dömer ut Miss World har vanliga svenskar inte haft svårt att ta de paraderande baddräktsbrudarna som knas-tv på sin höjd värd ett flatgarv till några öl i tv-soffan.

Ingen tror att baddräktsparaden är vad den låtsas bestå av: helgonlika oskulder.

Inte ens Esther Williams var oskuld.

Det riktigt tänkvärda är ett spektakel i tv där brudar spelar ut en jungfrulighet ingen tittare tar på allvar och ingen ser poängen med. Tv lyfter fram en kultur där brudar som kämpat med näbbar och klor för att vara där de är i rutan nu serveras som skira oskulder sockrat omedvetna om sin sexighet när de paraderar i baddräkt. Just pressen på de unga hårdingarna gör tävlingen till en sportgren för freaks.

Typiskt nog leddes Miss World tävlingen i år av freakshowernas konung Jerry Springer. Springer släpper fram kvinnor som vill byta ut äkta mannen i sängen mot en häst.

– Min show är så knasig att ingen borde se den, som Springer sa till mig en gång.

Men det tänkvärda med Springer är att hans show drar höga tittarsiffror på att dra fram den enskilde bakom könsrollerna.

Springers kvinnor har aldrig underkastat sig nån etikett. De agerar ut en egen stil oåtkomlig för patriarkaliska ingrepp i den personliga friheten Han ger dem vad de hela livet längtat efter: rätten att synas i tv på egna villkor. Att synas i tv är makt.

Han är rena kvinnorevolutionen jämfört med den statiska uppfattning som var allenarådande i tv före de kommersiella showerna. Ni minns väl värdinnorna i ”Hylands hörna” och i ”Tiotusenkronorsfrågan”?

Hur mycket knas-tv Miss World än är, är det ändå inte mer än fyra år sen en ung indisk skräddare satte eld på sig själv i raseri över att tävlingen sändes från Indien.

Den tragiska händelsen fick många att upprört kritisera showen fast den inte var konstigare då än i dag. Det konstiga var ju att skräddarens protest fick allas sympatier.

För det tv åstadkommer med showen är faktiskt en befriande avdramatisering av begreppet kvinnor i baddräkt.

Men vart bär det hän med avdramatisering på flatgarvets nivå? Typiskt nog ser inte Springer tävlingen som en fråga om avkläddhet överhuvud. Han talar om en chans att tussa ihop Miss Israel och Miss Syrien och se vad som händer.

Den amerikanska tv-världen har gått in för ett alternativ i tiden.

I stället för kollektiva uppvisningar à la Miss World ligger marknadsvärdet för dagens kvinna i att gå ut själv med den egna sexualiteten som redskap för karriär i showbusiness. Madonna är paradexemplet, stormrik megastjärna på att strunta i hela oskuldskulturen. Hon står för en ny livsstil där sex blivit socialt accepterad ledighetskultur också för tjejer. Tala om nedtoning.

Springer håller distansen till alltihop, ett bra grepp eftersom resultatet är en genomsexualiserad underhållningskultur som går från internet och tv in i klädbutikens sexiga underkläder till småflickor och tonåringarna som för dyra pengar vill operera in stora bröst.

Visst är tv-kulturen besatt av sex, men faktiskt på ett sätt som gagnar kvinnorna. MTV-kanalens musikvideor har en kvinnosyn som dag ut och in utmanar den fyrkantiga baddräktstillvaron hos Miss World. Tv går alltmer bakom kulissen, lyfter på masken och ser vad som är bakom, tänjer gränser och bryter tabun så vi i dag talar om vad man en gång inte skulle låtsas om.