”Det måste vara lite liv och gnista”

1 av 2 | Foto: MATTIAS CARLSSON
Alexandra och Per Oscarsson som spelar den tragikomiske kaptenen.
TV

SVT Dramas flaggskepp under julhelgen blir ”Herr von Hancken” efter Hjalmar Bergmans roman. Den fagra vicomtessen som får gamle kapten von Hanckens blod att svalla spelas av Alexandra Rapaport som tycker att hon blir genant mycket uppmärksammad för den lilla, men för intrigen viktiga, rollen.

”HERR VON HANCKEN”

SVT1 JULDAGEN, ANNANDAGEN

Efter genombrottet som den tuffa mamman i ”Tsatsiki, morsan och polisen” har den 28-åriga skådespelerskan fått många anbud om roller med påföljd att hon nu dyker upp lite varstans.

Nyligen sände SVT det isländska dramat ”Mörkrets furste” där Alexandra spelar en sydeuropeisk baronessa som förirrat sig till den nordliga ön.

På juldagen är det dags igen i det tragikomiska kostymdramat ”Herr von Hancken”, som regisseras av danske Rumle Hammerich. Där har Alexandra sällskap med många ansedda skådespelare. Paret von Hancken spelas till exempel av Per Oscarsson och Mona Malm.

Den koleriske kapten von Hanken anländer under 1800-talets första hälft till en brunnsort av inte allra yppersta klass. I släptåg har han sin hustru, deras vackra dotter Nora (Tuva Novotny), den klent begåvade sonen Adolf (Jonas Nölvand) samt dennes informator Carlander som spelas av Johan Widerberg. Carlander och Nora har en relativt hemlig romans. Von Hanken är redan från början despotisk, dryg och snudd på hustyrann för att helt tappa förståndet då brunnsortens flummige läkare förklarar honom dödsdömd. Han faller som en mogen frukt för den unga vicomtessen som urringad glider runt i brunnsmiljön med oskyldig uppsyn.

– Jag är ju inte med SÅ mycket, säger Alexandra nästan ursäktande. Det är först i tredje avsnittet man får se lite mer av vicomtessens verkliga jag. Någonstans känner hon en oro att det fokuseras mer på henne än som är ”rättvist”. Sanningen är väl att hon jobbat mycket under en längre tid, och så kommer allt samtidigt.

Tiden före under och strax efter scenskolan var en ganska jobbig tid av ovisshet då hon frenetiskt sökte skådespelarjobb och plågade sig själv med tankar på hur hård konkurrensen om jobben var.

– Även om folk nu vill ha med mig i sina produktioner kan jag inte riktigt identifiera mig med den där människan som utifrån anses framgångsrik, eftersom den tiden jag hoppats, längtat och väntat varit så mycket längre. Om jag hade fått den här uppmärksamheten och framgången så fort jag började hade jag nog inte insett vad det kan kosta, så det är jag glad för att jag inte fick.

n ”Herr von Hancken” är ju närmast att betrakta som en klassiker, rolllistan vimlar av erkända skådespelarnamn och Hur känns det att vara med i en så tung produktion?

– Ja, det är verkligen kul. Det jag gillar med ”von Hancken” är att det är berättat i en annan ton än det brukar i kostymfilmer. Rappare. Snabbare. De är inte så – heligt – som jag kan tycka ibland. Det finns temperament och det finns humor. Det måste finnas lite liv och gnista, det gäller allt. Och man har fångat det här tragikomiska.

n Var det kul att få klä upp sig i de där 1800-talskläderna?

– Mmm, jättekul. Jag fick så fantastiska kreationer som var skräddarsydda för mig. Men det var inte så bekvämt precis. Man är praktfull, men inte kraftfull. Ett effektivt sätt att hålla kvinnan på plats.

Tuffa men sårbara Yolanda i läkarsåpan ”OP 7” är ytterligare en av det nästan osannolika antal roller Alexandra hunnit avverka sedan hon gick ut scenskolan våren 1997. Hon har gjort riktig thrilleractionfilm, ett par kostymdramer, sitcom, sketcher, såpa och teater.

Till det kommer dramat ”Hem ljuva hem” som kommer till våren. Mycket exponering. Men Alexandra känner inte att hon är så enormt igenkänd på stan.

Fortfarande är hon allra mest förknippad med rollen som Tsatsikis ”morsa” och det har hon alls inget emot. Det var en bra roll att få sitt genombrott med.

– Alls ingen ”snyggroll”, där man bara är bruden.

En lätt kaotisk tjej med rockdrömmar som ändå är en bra mamma och månar om sin son. Precis en sån dubbelbottnad rollfigur som Alexandra gillar att göra och gjort i olika varianter.

– Jag försöker alltid jobba med kontraster, jag säger inte att jag alltid lyckas, men det är ju ointressant med folk som är bara si eller bara så.

Själv är hon relativt känslig och tempramentsfull, men inte riktigt lika kaxig som hennes rollfigurer brukar vara. Liten, mörk och ganska livlig verkar hon nästan mer fransysk än vicomtessen själv, men det är helt fel. Föräldrarna kommer båda från Polen liksom det coola efternamnet.

Närmast väntar titelrollen i ”Elektra” på Upsala stadsteater. Den klassiska historien appliceras på dagens svenska samhälle, med de kulturkrockar som möter invandrarbarn. Parallellen är självklar, men inget som Alexandra känner igen från sin egen uppväxt, som var väldigt svensk. Däremot pratar hon lite polska och i ”Mörkrets furste även isländska (även om ljudet som hörs är pålagt efteråt).

Språkbegåvad?

– Nja, inte så att jag kan prata en massa språk. Jag har lätt att snappa upp, dialekter och språkljud. Som en papegoja (skratt), jag förstår inte vad jag säger, men kan uttala det perfekt.

Det blev ett lite tråkigt efterspel på den isländska filmkarriären, då produktionsbolaget scannade av en ruta från filmen med Alexandras bara rumpa till marknadsföringen. Hon sa ifrån men kunde inget göra, även om alla höll med henne – utom marknadsföraren på det isländska filmbolaget.

Tänker du på att försöka gardera dig mot sådant sedan dess?

– Nej, det orkar jag faktiskt inte. SVT Drama, exempelvis, skulle ju aldrig göra så, inte ett svenskt produktionsbolag heller, det litar jag på. Jag känner att det där redan har blivit en alldeles för stor grej

Repetitioner till ”Elektra” börjar efter nyår så just nu är hon bara ledig. Nackdelen med yrket är att ens ledigheter inte alltid sammanfaller med vännernas, så Alexandra tillbringar en hel del tid ensam på bio eller fikar med lediga kompisar. Hon har några få nära väninnor som känner henne utan och innan och umgås mycket med familjen. Hennes mamma gick bort då Alexandra var liten och det har gjort att hon inte tar de nära och kära för givet.

– Det jag tar tillvara i mitt liv är kärleken, framförallt. Jag njuter av att vara med familjen och är tacksam för att de finns där. Varje dag.

Alexandra-fakta

Charlotte Lindberg