Gary Engmans friska snille angår alla

TV
Foto: ANDERS SJÖBERG

Aldrig glänser Sverige i den globala tv-världen som kring lucia. Den privata Nobelfesten har av tv förvandlats till en praktfull andra svensk nationaldag. Det knepiga är att Nobelpristagarna presenteras enligt samma procedur som alla år, till skillnad från den förnyelse som präglar tv-världen i övrigt.

Ta den traditionella diskussionen ”Snillen spekulerar”, en gång ett härligt personligt program med vetenskapsreportern Bengt Feldreich. Sen dess har evenemanget internationaliserats med kända nyhetsankare från engelskspråkiga tv-bolag som programledare för att göra pristagarna mer attraktiva för all världens tv-bolag.

Uppdraget omges av stor prestige. Men vilken ensidig rutin i rekryteringen.

Ankare i CNN har flitigt anlitats. I år kommer sympatiske Nic Gonway från BBC World. Det är en rekrytering som premierar män. Det är ju flest män bland nyhetsankarna medan tv-världens stora giganter i konsten att leda samtal aldrig räknas.

De är nämligen ofta kvinnor.

Rekryteringen borde förstås spegla tillgången på tv-världens bästa programledare.

Men rekryterarna företräder grabbföretaget svensk tv med möglig uppsättning schabloner om vad som går an.

Grabbarnas grabb-tv anser av hävd att den enda karriär som räknas är samhälls- och nyhetsjournalistiken. Inget säger dock att nyhetsankare skulle vara särskilt bra på att ställa de rätta frågorna till forskare så att en bred publik lyssnar.

I grabb-tv:ns lönnfeta begreppsvärld är det i alla fall tabu att ens tänka på Oprah Winfrey som programledare för ”Snillen spekulerar”. Hennes förutsättningar är oslagbara vad gäller att få en jättepublik att fundera över vetenskap, för att inte tala om att upptäcka Stockholms Nobelfestligheter.

Utan en stark grabb-tv kanske superproffs också hade rekryterats för intervjuer med de av grabb-tv pålitligt nonchalerade hustrurna till pristagarna.

Hustrurnas betydelse är stor. Det vet alla utom svensk tv.

Ta hit megaintervjuaren Barbara Walters.

Typiskt för grabb-tv är en total likgiltighet också för andra än de egna grabbarna. Den nyligen bortgångne Gary Engman ägnade grabb-tv inte ett personligt ord när nyheten blev känd. Han fick en stillbild och ett uppläst telegram i nyhetsprogrammen.

Tidningarna tyckte att den Engman som i decennier var ett med att titta på tv i Sverige ägde ett betydligt större allmänintresse.

Ska inte tv vara annat än grabbarnas grabb, Mikael Olsson?

Engman avskydde grabbighet och revolutionerade tv ändå.

Han började i mitten på 60-talet och vägrade snabbt ställa upp på att alla skulle tycka likadant. Han ville vara oberoende frilans, men facket tvingade honom till en fast anställning.
Engman avskydde grabbighet. Ändå revolutionerade han tvHan ogillade att sitta i nyhetsstudion. Han revolutionerade nyhetsprogrammen genom att rapportera direkt från gatan där nyheten fanns. Han hoppade av grabbjobbet som flygande världsreporter eftersom resandet bara handlade om ”bråttom-död och olyckor”. Han struntade i Stockholm och bosatte sig i Malmö där han uppfann klassiker i tv-landskapet som ”Kvällsöppet” och samhällsgranskade i ”Bakom rubrikerna”. Han skrev nutidshistoria med långa tv-intervjuer med tidens alla tunga namn. Han jobbade jämt, inte minst sommartid.

Avstampet för chefskarriären blev inte alls tv, utan lokalradion. Som chefredaktör för Aftonbladet vände han upplagan tillsammans med Thorbjörn Larsson. Gary Engman startade TV Stockholm. Hans sista dokumentär ”Skjutjärns-Inges femte död”, om en storrökares sista tid, visades i vintras och belönades med Cancerfondens stora pris. Dokumentären har inte gått i repris. Det borde tv reparera.

Engmans friska snille angår alla.

Kerstin Hallert (tv@aftonbladet.se)