Kanaler för tvååringar i globaliseringens spår

TV

Så här på nyåret ser jag i kristallkulan att globaliseringen är genomförd utan tårgas, demonstranter och polisstyrkor. I tv-världen alltså. För med tv-succéer är det som med kaffet: kommer utifrån men blir snabbt ett med svenskheten själv.

Fullträffar som ”Robinson” och alla efterföljarna i dokusåpagenren, liksom frågetävlingen ”Vem vill bli miljonär?”, vänder upp och ned på traditionella svenska begrepp om både underhållning och samhälle. Här är eliten lätt utbytbar. Skickliga manusförfattare och proffsiga skådisar har ingen plats i en värld av seriesuccéer där vanligt folk, med så kallad verklighet som fikonlöv, blir huvudpersoner och därmed sparar pengar åt tv-bolagen.

Den revolutionen har oöverskådliga följder. När publiken får en tv där de kan identifiera sig med vanligt folk i stället för att beundra diverse företrädare för eliter har världens mäktigaste tv-industri – den amerikanska – fått nytt liv, även om greppet kommer från Europa.

Inte sen Columbus landsteg i Nya världen har Europa varit så stark på den isolationistiska amerikanska kontinenten.

”Robinson” har som inget annat program attraherat den kommersiella tv:ns mest åtråvärda åldersgrupp (17–39-åringarna). Det betyder fortsatt ”Robinson” på bättre tid hos vinnaren, tv- bolaget CBS.

Avsaknaden av skärpt dialog kompenseras med proffsighet i klippning och kamerateknik. Ajöss alla lysande dialogförfattare. Ni får skriva skämt åt pratshowernas stjärnor i stället.

”Robinson” har blivit kvalitetsproduktion men är för den skull ingen produktion för allmän-tv. Sverige är ensamt om att ha lanserat succén där. Det är ingen tillfällighet att ”Robinson” inte visas i en enda allmän-tv kanal i resten av Europa. Och kristallkulan visar tydligt att svensk allmän-tv med sin satsning på ”Robinson” allvarligt försvagat allmän-tv:s ställning. Just därför är dess plats i tv-landskapet en av de viktiga frågorna för Sverige att engagera sig för som ordförandeland i EU. Det går inte för allmän-tv att vara gynnad med statliga pengar om man jagar tittare med den kommersiella tv:ns trendigheter.

Däremot kan jag inte förstå att den andra stora globala succén ”Vem vill bli miljonär?” kommit att anammas just av kommersiell tv världen över. För det finns ingen tävling som är så genuin folk-tv. Undersökningar över hela klotet gapar inför framgångarna.

I ”Vem vill bli miljonär?” sätts konkurrenssamhället ur spel

Succén har paralleller med ”Robinson”. De medverkande är vanligt folk som inte sållats fram i sedvanliga kunskapstävlingar. ”Vem vill bli miljonär?” utmanar med att ingen behöver vara särskilt allmänbildad för att kamma hem en ansenlig summa.

Däremot har programmet frågor som kan få den mest välutbildade på fall. Därför kallas tävlingen idiot-tv i somliga länder. Men det riktigt geniala med sändningen är ju att avsikten aldrig är att få fram klart definierade vinnare eller förlorare. Konkurrenssamhället är satt ur spel.

Kunskapssamhällets traditionella defintion på allmänbildning fungerar inte när de medverkande unnas flera sorters hjälp. När som helst kan de hoppa av utan att tappa ansiktet. Ingen är nämligen förlorare som går hem med rejäl extraslant på fickan. Vinnaren är den som fick chansen att ge sitt absolut sista ord i tv-ljuset. Att vinna tio miljoner är inget mål eftersom det är underbart nog för de flesta att gå hem med en kvarts miljon.

Avsaknaden av elitism gör ”Vem vill bli miljonär?” till ett människovänligt program. Prestationsraseriets testosteronstinna idéer om vinnaren som störst bäst och rikast tappar potensen. Tv banar vägen för ett samhälle där Snövit spolar en oviss prins för den jordnära trivsamheten bland sju välutrustade dvärgar.

Mer tveksamt är hur Europa ska kunna utmana det amerikanska tv-greppet om världens tvååringar. Sen ett år tillbaka finns fyra amerikanska kanaler för de allra minsta och en i Kanada, samtliga med lysande vinster. Under året som kommer börjar de kanalerna att sända över Europa, det vill säga över våra egna tvååringar.

På nyåret startade första kanalen för två till sjuåringar i Frankrike som en motvikt. Nya kanalen Tiji sänder också snart över resten av Europa plus Afrika från halv sju på morgonen till nio på kvällen med mottot att små barn inte ska utsättas för ännu mer tv, utan få en tv avsedd just för dem.

En annan sak är att Tiji inte gillas av flera franska kabeloperatörer. Inte så att tv för tvååringar är stötande. Frågan är den kommersiella tv-operatörens sedvanliga: ”Är du lönsam lille vän?” Tiji räknar inte med vinst på fem år.

I övrigt vet ju alla att minstingarna redan sitter vid datorn och knappar upp sig på reklamen.

Eller hur tant Marita Ulvskog?

God fortsättning på det nya året.