Tågfrälst var han redan som pilt

GÖR NY OMGÅNG. Röda stugor tågar han förbi. Och öknar, höga berg, breda floder, stora städer. Ingvar Oldsbergs järnvägs- och geografifrågelek ”På spåret” tuffar vidare mot tittarligans högsta höjder. Och evigt vitale Oldsberg har inte en tanke på att bromsa in vid någon slutstation. Det populära programmet ses av drygt 2,5 miljoner tittare. Ytterligare en omgång på nio program finns planerad och sänds i höst.  
Foto: Thomas Johansson
GÖR NY OMGÅNG. Röda stugor tågar han förbi. Och öknar, höga berg, breda floder, stora städer. Ingvar Oldsbergs järnvägs- och geografifrågelek ”På spåret” tuffar vidare mot tittarligans högsta höjder. Och evigt vitale Oldsberg har inte en tanke på att bromsa in vid någon slutstation. Det populära programmet ses av drygt 2,5 miljoner tittare. Ytterligare en omgång på nio program finns planerad och sänds i höst.  
TV

Tågälskaren Ingvar Oldsberg avslöjar hur han i späd barnaålder lade grunden till sin blivande folkkärhet, den som numera garanterar honom präktiga två miljoner ”På spåret”-tittare.

Ingvar var fem år och och skulle för första gången åka tåg med sin mamma och pappa från Göteborg till Stockholm.

– Jag gick genom kupéerna, bankade på och bockade och tog alla i hand för det skulle man göra med främmande människor.

Och visst blev lille väluppfostrade Ingvar belönad redan den gången, inte med tittarsiffror men väl med sånt som en femåring särskilt förstår att sätta värde på.

– Utfallet blev positivt. Jag fick chokladbitar, kex och läsk överallt.

Det är med andra ord ingen slump att Ingvar Oldsberg sedan 1987 lett den ovanligt långlivade och Göteborgsvitsiga tågresefrågesporten ”På spåret”, näst efter Bo G Eriksons ”Vetenskapens värld” troligen SVT:s äldsta program.

Tåg och järnvägar har alltid fascinerat honom, även om yrkeskarriären i radio och på tv ofta satt p för andra förflyttningsmetoder än de luftburna. Så några längre tågresor utomlands, ni vet de där som med meteoritfart flimrar förbi i ”På spåret”, har det knappast hunnit bli. Njutningen att åka Transsibiriska, Bombay–Calcutta och sydafrikanska Blå tåget mellan Kapstaden och Pretoria får väl anstå tills vitale Oldsberg någon gång låter pensionera sig. Sak samma med en annan rälsbunden resedröm som han gärna vill förverkliga.

– Tänk att få sitta på tåget mellan Sydney och Perth, tvärs över den australiska kontinenten.

I väntan på de mer exotiska färderna roar sig Ingvar Oldsberg med att hellre ta X 2000 än inrikesflyget när han reser inrikes i tjänsten.

– Ett trivsamt sätt att transportera sig på, man hinner träffa människor, hinner läsa en bok, lyssna på radio, käka lite och får upplevelser hela vägen.

Och med X 2000 går det lika fort som med flyget och så kommer man rakt in i stan och inte långt ute på någon flygplats.

Redan i koltåldern fanns lokförardrömmen hos Ingvar Oldsberg, även om den hade stark konkurrens av fantasier kring långtradarchaufförens tuffa yrke.

Och så var det förstås den där modellbanan från tyska Fleischmann som han fick av pappa Gunnar i julklapp. Fleischmann var, och är, ju modelljärnvägarnas mästare vid sidan av det ännu mer bekanta Märklin.

– Det var berg och tunnlar och alpbyar, säger Oldsberg med något längtansfullt i rösten.

Och ännu tidigare lade Gunnar Oldsberg, nu 88 år och en gång i tiden ritare på varvet Götaverken, den allra första grundstenen till sonens tågkärlek. Då var Ingvar bara tre år.

– Hemma i Mölnlycke snickrade pappa ihop ett lokomotiv och två vagnar av trä som jag älskade att ligga på golvet och tuffa runt med.

Nog om tåg och mer om den tåga som underhållarproffset Oldsberg ådagalagt genom att år efter år ge ut nya tv-upplagor av ”På spåret”, programmet som gått på räls genom svenska tittarhjärtan.

13 år nu Ingvar, är det inte snart dags för dig och Björn Hellberg att bromsa in och stiga av?

– Nej, inte på något sätt. ”På spåret” kan löpa på hur länge som helst.

Inte minsta spår av att bli less, tröttna, tappa stinget?

– Nej, vet du, ledsnar man på det då är det som gamle 1700-talsförfattaren Samuel Johnson sa om London: Den som är trött på London är trött på livet. Och kanske är det så att blir man trött på ”På spåret” så är man trött på livet.

För det är ju just detta som är livet: resor, upplevelser, människor, kunskap, parat med lite lättja och glimt i ögat och språket.

Du har ju genom åren haft med en massa känt folk som tävlat, allt från Hoa-Hoa Dahlgren till Carl-Jan Granqvist. Finns det en man och en kvinna som som du ännu inte lyckats locka men hemskt gärna vill ha med?

– För några år sedan försökte jag få Carl Bildt och Gudrun Schyman i samma hytt. Dom var inte ointresserade men av praktiska skäl gick det inte. Samtidigt är det ganska många som tackar nej på grund av svårighetsgraden i tävlingen, som kanske inte vågar ställa upp när det blir lite lurigt.

Dina egna favoriter under åren, en av varje kön?

– Naturligtvis var det roligt de första åren med Lennart Hoa-Hoa Dahlgren. Jag hade ju känt honom i tio år innan och visste om hans aktningsvärda kunskaper. Jag föreslog Hoa-Hoa till det första programmet varpå redaktionen sa: ”Nä,nä, det går ju inte med den styrkelyftarn, det håller ju inte...”. Men Lennart kom och vi tog av honom hans söndertrasade t-shirt och klädde upp honom i något kostymaktigt. Han gick in i buren och dom besegrade ett lag med tre högutbildade läkare med Richard Fuchs. Hoa och hans lag vinner med 50-26 och Hoa tar själv majoriteten av de rätta svaren.

– Då sa jag till Hoa-Hoa: Du Lennart, ni har besegrat ett lag som har hög intelligens. Vet du vad Hoa-Hoa svarade på sin stockholmsdialekt?

Nej?

– Du Ingvar, intelligens är ett relativt begrepp. Det är en sak att ha den, en annan sak att använda den.

Och kvinnofavoriten?

– Det blir nog Birgit Carlstén. Hon är härlig och har varit med länge.

Kan du tänka dig ”På spåret” utan dig själv som programledare?

– (flatskratt) Hahaha, man kan väl tänka sig allting. Men det som jag och Björn gör där är nog svårt att direkt kopiera. Då får man nog göra något annat av det.

Du syftar väl på det göteborgska ordvitsandet?

– Ja, bland annat det.

Till slut något helt annat, du är ju nykär.

– Ja, det är en amerikanska, Pauline Wood, som kommer från New York och som jag första gången träffade på ett kafé i Växjö 1985. Sedan skildes våra vägar och jag har någon gång då och då undrat var hon tog vägen. För någon tid sedan slog jag en signal till nummerbyrån och hittade henne i Helsingborg. Så jag ringde dit och vi träffades.

...och på den vägen är det?

– Just det, väldigt bra uttryckt.

Ska ni flytta ihop?

– Nej, det finns inga sådana planer. Ska vi prata tågtermer kan man säga att vi bara har nått första anhalten, möjligen har vi passerat ett antal mjölkpallar. Vi träffades ju först i september förra året. Och jag har ju tre långvariga förbindelser bakom mig så man jagar väl inte omedelbart en ny bindning. Det är trivsamt som det är.

Äkta kärlek?

– Jag trivs i förhållandet och det känns bra på alla sätt och vis.

Vad jobbar Pauline med?

– Hon är lärare i engelska i Helsingborg och talar utomordentligt bra svenska.

Ålderskillnaden är avsevärd, 20 år. Hon 35, du 55. Spelar det någon roll?

– Nej, Pauline är ju uppfödd i New York och med det så mycket mognare. Hon har ju varit med om en del i den kokande grytan.

Oldsberg- fakta

Pelle Jacobsson