”Debatt” – nya krafter i gamla schablonspår

TV

Sopranos bygger framgången på ett maffiaporträtt av en hjälte som i allt är vardagssvettigt, oglamoröst oattraktiv ända in i ölmagen. Brutaliteten med tortyr, mord och svek saknar all traditionell sexighet.

Hjälten är ingen segrare hur mycket han än mördar. Han klarar inte sin tjatiga vardagsfamilj hur han än sliter för att försörja den. Soprano älskad av ingen – på goda grunder – blir attraktiv för att han är en loser. Soprano får nu konkurrens i genren loser med Björn Runges serie ”Anderssons älskarinna”. Stökige Andersson är från första stund en ångande avskrädeshög i människohamn, en folkhemskhet ställd mot den urbane storstadscowboyen Soprano.

Men Andersson har det bättre ställt redan i starten: titeln utlovar en älskarinna.

Det kanske rentav blir ett fruntimmer.

På dramafronten i allmän-tv alltså något dynamiskt nytt.

Detsamma kan inte sägas om magasin- och debattfronten. Där befinner sig den en gång så granna allmän-tv:n i skrämmande förfall. Tv-chefen Maria Curman och hennes grabb-tv har raserat de fint profilerade sena magasinprogrammen, sparkat ut alla de erfarna programledarna och därmed gjort sig av med det för varje konkurrensutsatt tv-bolags oersättliga kapital som stavas publikförtroende.
Stökige Andersson är från första stund en ångande avskrädeshög i människohamn

Programmet ”Debatt” sänt från Göteborg profilerade sig från starten med hela den rörighet som beror på frånvaro av proffs och elementär kunskap om tv. Efter 45 år med tv har svenska folket fått en allmän-tv där kontinuiteten klippts bort. Det blir inga nya grepp när nya krafter kör på i gamla schablonspår. Det är en gammal schablon att uppmana gästerna i direktsändning att avbryta varandra och få dem att hugga varann i halsen. Det blir inga anständiga debattprogram när bara virtuoser ges chansen att formulera sakliga inlägg medan debattledarna smiter undan från sitt ansvar att leda och belysa frågorna. ”Debatts” premiär handlade om en total förvirring om ett debattprograms uppgift. Då har vi alltså haft tv i Sverige i 45 år.

Ambitioner saknas inte att döma av devisen på programmets websida: Utmana bestämda åsikter och förutfattade meningar. Men om sen ingen i redaktionen kan omsätta det i handling?

Curmans grabb-tv har en programchef som Weiss köpte över till företaget trots att man kan undra hur han lyckades med det eftersom han aldrig tillträdde. Resultatet blev i alla fall Thomas Nilsson från fyran, som nu har fria händer att måla företaget i allt mer fyranlika färger ivrigt sekunderad av Weiss som numera skriver tv-kolumner på Dagens Nyheters ledarsida. Där skriver Weiss att public service är detsamma som publikservice dvs att publiken ska ha rätt till alla tv-världens alla genrer. Så nu är det bara en tidsfråga till allmän-tv lägger in genren Jerry Springer efter ”Rapport”.

Än så länge är tänkvärt nog fyrans ”Svart eller vitt” förebilden för ”Debatt”. Skillnaden är dock väsentlig: redaktionen för ”Svart eller vitt” är noga med standarden på debattledarna eftersom tempot är så högt uppdrivet. Där råder nolltolerans för handfallenheter. ”Svart eller vitt” har med sitt recept skapat lysande snabbtänkta programledare med Karin Pettersson som det stora namnet.

Att ”Debatt” så till den grad missar i valet av programledare kan Nilsson knappast lastas för. Det är redaktionen för ”Debatt” som är godnatt.

Premiärinslaget om Palmeboken visar vad som händer. Frågan ska snabbt avhandlas.

Författaren premierades då på den utpekade familjens bekostnad. Avbrott av inlägg skapade röra, aldrig klarhet. Inte minsta titt förekom på vad en, om en säljande karriär så medveten, författare åstadkommit som journalist före Palmeboken. En så enkel journalistisk självklarhet är ingen självklarhet i ”Debatt”. Men det är heller inga journalister som gör ”Debatt”, det är en skolklass som hamnat fel.