Hallå... var är alla barnen?

Henrik Ståhl, 25, var mobbad som liten – nu handlar allt han gör om barn: på scen, i tv och snart också en barnbok

TV

Ni ser honom regelbundet i rutan när det är dags för de minsta tittarnas ”Bolibompa”.

Henrik Ståhl, barnens bästa vän i tv.

Som sysselsätter sig mycket med barndomen också på ett annat sätt.

– Jag tänker mycket på min egen barndom, varför den blev som den blev. Den var rik och varm och fylld av fantasi, en inre värld som jag vill bevara.

Mot detta står Henriks yttre värld under barna- och skolåren. En värld som visserligen var varm och trygg när det handlar om föräldrahemmet i Falun. Men som snarast var ett helvete där utanför. I skolan var Henrik Ståhl hela tiden, under nio långa år, ett konstant mobbningsoffer, en ständig måltavla för vissa klasskamraters spott och spe och psykiska tortyr. Mer därom längre ned i texten.

Sedan snart två år är 25-årige dalmasen Henrik – jodå, han kan tala så där sjungande och gungande – programpresentatör för barntimmen ”Bolibompa” mellan kl 18 och 19, för 4–7-åringarna. Programpresentatör är ju ett lååångt och tråkigt ord, så Henrik föredrar att kallas barnhallåare.

Förutom att binda ihop de olika programbitarna och prata med sin publik ute i vardagsrummen besvarar han cirka 800 brev (nåja, lite hjälp får han av de övriga på ”Bolibompa”) i veckan och brukar då och då ta upp något tema. När vi gjorde intervjun var det skolan som var på tematapeten.

Sjunger gör han också

och kompar på gitarr. Små låtar som han skriver själv. Och det behöver inte vara i Jussi Björling-klass. Gitarrkompet låter enligt Henriks självrecension ”för jäkligt”.

– Äh, lite opretentiöst, så där. Det får låta illa och falskt.

Och det kan till exempel handla om den där lilla tyghunden Emil som Henrik brukar språka med.

– ”Emil, Emil Lurv, vackrast ibland hundar”.

Hmm, du är alltså en smula poet. Nåt bokmanus på gång för publicering?

– Ja, faktiskt. Jag spånar på en barnbok som ska komma ut. Men mer säger jag inte om det.

Barnen som tittar, barnen i närheten, barnet inne i sig själv – Henrik Ståhl är på alla möjliga sätt mycket förtjust i småfolket. Däremot har det ännu inte blivit några egna barn.

– Nej, där håller jag snigelfart. Men det känns oerhört viktigt att bli pappa, jag kan inte tänka mig ett liv utan barn. Så snart, nån gång...

Tills vidare får han lyssna till barnet inom sig själv – och till sina fem syskon. Henrik är storebror och ”klanhövding”. Minst i skaran är nioårige Patrik.

Ser dom upp till dig, dom mindre?

– Jaadå, men dom har revolterat också. Kanske inte så mycket nu men när jag bodde hemma.

Och tittar alltid på dig i ”Bolibompa”?

– Ja, dom två yngsta sitter alltid vid tv:n när jag är med. Dom är min främsta fanclub.

Du är utbildad skådespelare?

– Ja, jag har gått scenskolan i Göteborg 1995–98 men har inte hunnit med så många roller än. Men jag gjorde en huvudrollen på Teater Halland i Varberg för drygt tre år sedan, i ”Clark Kents fem dagar av sorg och kärlek”.

Clark Kent, Stålmannen?

– Njaa, Clark Kent i pjäsen är en vanlig pojke. Men han identifierar sig lite med Stålmannen.

Hur pass hög är din ambition som skådespelare – med tanke på att du är etablerad tv-profil?

– Teatern och skådespeleriet är det jag vill satsa hårt på. Jag är ju just nu anställd på Fria teatern i Högdalen (Stockholmsförort).

Och när kände du första gången att det här med att ställa sig upp och göra något inför publik var ett behov?

– Väldigt tidigt, redan i första klass, sjuårsåldern. Och sedan när jag såg Tage Danielssons ”Ronja Rövardotter”-film förstod jag första gången på riktigt att det fanns människor som hade som jobb att berätta alla de där historierna som jag tyckte så mycket om att höra. Då bestämde jag mig, tio år gammal, att bli regissör. Fast lite senare kände jag att ville stå upp och berätta och då var det skådespelare det handlade om.

Så långt har den här

intervjun förts via Henrik Ståhls mobilnalle medan han själv varit på väg i taxi till Rålambshovsskolan, en grundskola i Stockholm. Henrik är precis på väg att i ett klassrum spela upp ”Henrik en tönt”, hans egen enmansföreställning om den självupplevda, plågsamma period i livet när han dagligen och stundligen mobbades av skolelever som varken gillade hans utseende eller hans stil.

Dels spelar Henrik pjäsen på Fria Teatern i Högdalen, dels är han mycket efterfrågad i skolorna eftersom mobbning är, och tycks förbli, en mycket svårutrotlig vardagssadism som hårt drabbar barn som på något sätt avviker från den s k rådande normen.

– Jag har varit ute i klassrummen över hundra gånger, säger Henrik.

Bruksteater kan man kanske kalla ”Henrik en tönt”, byggd på det som hände eleven Henrik Ståhl från 1:a till 9:e klassen i grundskolan, i detta fall Svärdsjöskolan utanför Falun. I föreställningen spelar Henrik alla – sig själv, mobbarna, lärarna, skolledningen.

Hemma i sin gamla skola i Dalarna har han uppfört ”Henrik en tönt” 21 gånger. Tio år efter den långvariga pina han utsattes för kom Henrik tillbaka till Svärdsjöskolan

– Det var en mycket märklig känsla. Det fanns ju lärare kvar från min elevtid.

Minnena kom tillbaka igen.

Upprivande minnen kring grundskolepojken Henrik, liten till växten, fysiskt svag, fnittrade istället fär att skratta, urdålig på bollsporter. Det klassiska mobbningsoffret för andra killar som inte tål den som avviker.

- Jag visste inte ens vad en hörna var och blev alltid sist vald när man skulle ta ut lag.

Hur blev du mobbad?

– Värst var det på högstadiet, i dom lägre tonåren. Det handlade oftast om psykisk mobbning, att hela tiden vara utstött, ett ständigt utanförskap. ”Henke är en tönt, Henke får inte va me”.

Blev du slagen och misshandlad?

– Det kunde ibland kulminera i fysiska påhopp och någon gång ett blåmärke. Men det var aldrig någon allvarlig kroppslig misshandel.

Liten och svag, andra orsaker till att du blev mobbarnas måltavla?

– Jag gjorde aldrig motstånd så jag var väl tacksam att gå på. Dom riskerade aldrig att få en snyting tillbaka när dom jävlades.

Vet du vad som hänt dem som ledde den psykiska tortyren mot dig?

– Ingen aning. Och jag bryr mig inte om det heller. Det är fortfarande ett mysterium för mig när jag tittar på gamla klassfoton. På de tidiga fotona är mina mobbare små söta barn. I 9:an ser de ut som yrkesmördare.

Har du hämndkänslor?

– Jag har inte förlåtit men har ingen lust att hämnas. Idag mår jag så bra att jag inte går omkring och är arg på mina plågoandar.

Gått i samtalsterapi?

– Nej, det skulle nog vara för smärtsamt.

Till slut, vad betydde dina föräldrar under de svåra åren?

– Ett stort tack till pappa och mamma som alltid uppmuntrade mig. Dom sa alltid: ”Henrik, vi älskar dig. Det är inte du som har problem, det är mobbarna som har problem”.

Pelle Jacobsson