En svensk spion – i Hollywood

Aftonbladet/TV har träffat Peter Stormare

1 av 2 | Foto: MAGNUS SUNDHOLM
Inte så lite blågul är han – Peter Stormare – som bytt Dramaten mot Hollywood. Mötesplatsen – Ikeas kafé i Burbank – har han valt själv.
TV

HOLLYWOOD

I dag har han Hollywood som arbetsplats och filmar med Steven Spielberg och bröderna Coen.

Men han räknar fortfarande ”Hamilton” – som svensk tv för första gången sänder som serie i påsk – till en av höjdpunkterna i karriären.

– Hamilton är en sån roll som Harrison Ford drömmer om, säger han när tv-tidningen träffar honom i Los Angeles.

Stormare vet vad han pratar om.

Efter åtta år i USA får han sin beskärda del av stereotypa filmmanus.

Och även om filmstaden inte sällan ser honom som traditionell skurk är stjärnor som Harrison Ford och Bruce Willis lika låsta i hjältefacket.

– Harrison sa det själv i en intervju. Han vill gå vidare men publiken har svårt för det. De vill se honom som den gode, renhårige killen och han tycker det är svårt för de figurerna är lite för endimensionella.

Det problemet hade inte Stormare med Hamilton.

– Nej, han är perfekt, mångbottnad. Jag fascineras av hur han brottas med problematiken att dels vara en god människa, dels lyda order som innebär mord.

Det är en solig förmiddag i mars och Stormare har själv valt intervjuns mötesplats, Ikeas blågula kafé i Burbank. Iklädd blågul t-shirt kommer han i sällskap med sin hustru, Toshimi. Hon går och handlar när vi slår oss ned vid ett av de små borden av metall.

Arbetet med ”Hamilton” inleddes 1996 och pågick till januari 1998. Inspelningen tog de medverkande från Stockholm till Ryssland och Marocko. I rollerna återfinns förutom Stormare bland andra Lena Olin och Mark Hamill från ”Stjärnornas krig”.

Vad minns du mest från inspelningen?

– Det var väldigt kul att jobba med Harald (den norske regissören Harald Zwart. Reds anm.). Han hade roliga idéer. Och så var det spännande att få träffa Jan Guillou. Han är om inte en förebild så i alla fall en inspiration och något av en idol.

n När ”Hamilton” gjordes var det en av de större filmsatsningarna i Sverige. Är du nöjd med resultatet?

– Både och. Det är som att se på gamla semesterfoton från badsemestern. Man tittar liksom inte på dem och säger ”Fan, vad bra det var” eller ”Gud, vad jag ser bra ut här”. Man ser det så långt efteråt att det blir ”Javisst ja, där är hon, henne hade jag glömt bort” och ”Där är han, jag undrar vad han gör i dag”.

När såg du filmen senast?

– Jag har bara sett den en gång. På premiären. Vissa delar tycker jag mycket om, särskilt början och slutet, och scenerna med Lena Olin. Därför var det skitkul att få jobba ihop med henne i ”Chocolat” igen.

Det har länge snackats om en uppföljare till ”Hamilton”. Hur går det med den?

– Tyvärr har jag inte tagit del av manuset än, men jag pratade faktiskt med producenterna som var här i ett annat ärende för några månader sedan. De sa att de vill göra en till men då får de skynda på. Jag vill inte vara pensionerad.

Det finns väl inget manus än, eller hur?

– Det finns ett arbetsmanus. Vi ska se vad vi kan göra. Vissa av böckerna är svåra att överföra till film eftersom det är så mycket av Hamiltons tankar. Det är svårt att göra filmmässigt.

Vad kretsar storyn kring?

– Handlingen bygger på ”I nationens intresse”. Hamilton är beredd att offentligt erkänna saker han gjort samtidigt som OP5 försöker lägga munkavle på honom.

Känns han utmanande som rollfigur fast du redan spelat honom en gång?

– Ja, det skulle han kunna göra. Det är som att spela Richard III och sen MacBeth. Det är samma författare och ungefär samma problematik men omskrivet på något sätt. Serien som går i påsk handlar om mord som tvingas utföras innan de inblandade inser att alltihop är ett politiskt jippo.

Både du och Lena Olin kommer från Dramaten och har jobbat med Ingmar Bergman. Har du någon kontakt med honom i dag?

– Jodå, vi pratar i telefon då och då, eller telefo-o-o-n, som han säger. Han är på något sätt min andlige och jordlige fader. Han är över 80 och har sån jävlar anamma. Jag får kraft och inspiration av våra samtal och det är märkligt att en man i hans ålder ger mig det. Det borde vara tvärtom.

Försöker han inte få dig att återvända till Dramaten?

– Han har nog tröttnat på att ge mig erbjudanden. Han inser att det inte går att vara i ett land och jobba i ett annat. Men han är faktiskt orsaken till att jag kom iväg. På något sätt är det hans biljett jag fortfarande reser på. Det var när vi turnerade med ”Miss Julie” som jag träffade folk och knöt viktiga kontakter.

I sin biografi har han skrivit om hur han fick ångest i Hollywood, hur Barbra Streisand bjöd honom på fest och hur snabbt han stack hem till Sverige. Vad tycker han egentligen om att du är här?

– Det vet jag inte. Han är väl lite melodramatisk. Och jag går inte heller på såna fester. Jag umgås i princip med samma sorts människor som jag umgicks med hemma i Sverige.

Tror du att du kommer att flytta hem igen?

– Jag gillar inte att gå bakåt. Jag går hellre framåt, västerut. Och då kommer man till slut hem igen. Men jag trivs här. Det finns ett djup och intresse som stimulerar. Men man måste upptäcka staden. Och om man vaknar upp varje morgon och förklarar den här staden sin kärlek så älskar den en tillbaka.

fakta/Stormare

Magnus Sundholm