Utlämnandet är högsta tv-mode

TV
Foto: Andreas Lundberg

Vårens ankomst i rutan är alltid samma regionalpolitiska problem. Valborgsmäss i Uppsala är ett nationellt begrepp som tv valt att bannlysa.

En påminnelse om att Uppsala och valborg är ett begrepp markerar tv i alla fall genom den svartvita rysaren från 1949 i ettan under eftermiddagen.

Årets valborg sändes alltså från Linköping.

Man kunde tro att då även en vårtalare från trakten ges chansen till tankar och perspektiv som annars inte hörs i rutan. Men nej. Tv satsar inte på okända kort. Linköping får agera kuliss till tv-kändis från Stockholm. Från honom inga överraskningar. Den utvalde Mark Levengood har vi hört och sett mycket som tyckare och programledare och därtill har han varit vice underhållningschef vid allmän-tv. Med andra ord, varför insisterar inte orter som tv vill besöka en valborg på att själv stå för vårtalaren. Hur kan Linköping gå med på att ta emot en tv som stoltserar med en sån total avsaknad av visioner?

Märkligt nog mobbas aldrig universitetet i Lund. Vareviga första maj sänds från Lund traditionell studentsång – det är underbart hver gang.

Det blev en kort uppståndelse i rutan inför den senaste undersökningen som visade att Sverige i fråga om märkesvaror tar tjugo procent högre priser än andra länder.

Det snackades litet om det i nyheterna och sen får det vara. Det tänkvärda med tv är allt som ska lämnas i fred trots att det rör allmänheten i högsta grad. Tv tiger konstant om att svenska matpriser också ligger tjugo procent över andra länder. Minsta höjning av bensinpriset föranleder däremot upprörda inslag i rutan. Om priset på bensin får man tala.
Tv tiger konstant om att svenska matpriser ligger tjugo procent över andra länder. Minsta höjning av bensinpriset föranleder däremot upprörda inslag i rutan

Men varför vill tv inte låtsas om att svenskar vareviga dag pungslås på rövarpriser för maten. Vilka lobbyintressen talar när tv gör priser till ett tabuämne vid spisen? Denna svenska särart i europeisk allmän-tv speglar ett Sverige utan mycket till fri och självständig tv. Jovisst står vår reklamfria allmän-tv fri från kommersiella intressen. Men lika fullt tiger Tina Nordström i ”Mat” envist med vad hennes ingredienser kostar. Rätterna har inget pris överhuvud, som vore maten inte fränaste verklighet i allas plånböcker. Med sitt tigande tar tv ställning. Hållningen gynnar intressen som det förstås inte alls ska tigas om.

”Videodagboken” är ett av de märkligaste programmen i rutan. Ensam med en videokamera har en av tv utvald person valt att berätta för publiken om sina innersta känslor och upplevelser. De utvalda saknar erfarenhet av tv och att lämna ut sig till en stor okänd publik. Genren kan inte vara känsligare. Å andra sidan är utlämnandet största tv-mode. Bara det har hänt som visats i tv som bekant. Sofia adopterad från Iran och med lätt cp-skada hör till dem som efter en varsam redigering av Margareta Hjelm bidragit med senaste sändningen.

Livsglädje, fan anamma och ensamhet tecknas till dimensioner vi annars inte ser i rutan.

Men vad händer sen när programmet visats? Det berättar aldrig tv. Den delen är ändå det inte minst angelägna med initiativet. Tv:s ansvar är värd en videodagbok alldeles för sig.

Jan Bergmans ”Stockholmspärlor” har sänts för sista gången, tio minuter arkivbilder som knyter an till de frågor vi har omkring oss idag. Men det arbete han uträttat i det tysta saknar tv-ledningens öra. Det hjälps inte att han om och om igen visar att arkivsnuttar är guld för en tv i allmänhetens tjänst.

Kerstin Hallert