Vad är ”Robinson” mot Allan Larssons direktsända mobbning?

TV
Kerstin Hallert, tv-krönikör.
Kerstin Hallert, tv-krönikör.

Jag är inte precis ensam

om att reagera mot Allan Larssons vidriga och onödiga schavottering av Maria Curman i den direktsända showen ”Nomenklaturan slår till” kamouflerad som presskonferens måndagen 21 maj. Jag skriver om gräsligheten för att ingen ska glömma.

Det handlar inte bara om Larssons totala brist på klass.

En ung generation har lärt sig att psykisk misshandel och mobbning av en som redan ligger, särskilt om det är en tjej, är vad en höjdare kan kosta på sig. Vad är de hårt redigerade avsnitten i ”Robinson” mot Larssons direktsända höjdarfasoner?

Visst, kraven är små på den som har regeringens öra. Styrelsen borde böja sitt huvud i skam. Men det gör inte styrelsen. Inte heller kan den något om Sveriges Television.

Som kommentator till kaoset vid tv skulle jag vilja se en stillsam parlamentariker som i decennier studerat Sveriges Television, riksdagens mediepolitiske expert Åke Gustavsson (s). Varför ska bara så kallade publicister eller än värre legitimerade journalistprofessorer ha synpunkter på företagets kris?

Jag hade velat höra Gustavsson just kvällen när Curman föll. Nyhetsredaktionerna bjöd inte på annat än sin egen skadeglädje över hennes fall. Den vulgariteten är också värd att påminna om.

Claes Elfsberg i ”Rapport” rosade Larssons mobbning av Curman med den omsorgsfullt valda loskan till uttryck ”hon fick sparken”. Samma brutala kör i ”Aktuellt”. Ingen tittare kunde därmed missa vilka som såg sig som kvällens verkliga vinnare: de anställda på tv. En mäktig lobbygrupp.

Att Curman fått gå

är inte mycket till seger för företaget. Ingen kan leda ett företag om de anställda inte har andra vyer än att en huvuduppgift ska vara att avlöna de drygt 3 000 anställda – varav 85 procent i Stockholm. Vi tittare förstår att det inte behövs så mycket folk för att sända tv-program, särskilt när hälften är inköpt produktion.

Curman försökte slopa drygt 300 jobb. Det är snarare tusen jobb som måste bort.

Sveriges Television är felkonstruerat. Det är ett otympligt isolationistiskt monument över 70-talet. Vi tittare har anledning att kräva att det skattefria anslaget på 3,4 miljarder används vettigt.

Ett sätt är att debattera företagets strukturproblem. Ska Göran Persson ”göra en skolöverstyrelse” av företaget, dvs lägga ner alltihop och bygga upp ett helt nytt verk med hälften så många anställda.

Men var är strukturdebatten? Ingenstans. Vilken politiker törs börja?

Ingen enda.

Vid behov kan Sveriges Television

dessutom förvandla sig till aktiebolag, dvs bli oåtkomligt för politiska beslut.

Det finns ingen diskussion heller med utblickar över allmän-tv:s kamp för sin ställning i övriga Europa. Det är annars hög tid när Berlusconi i Italien tänker lägga ut allmänföretaget RAI på entreprenad.

Utvädring måste också till i svenska kulturdepartementet där medierådet Lars Marén undgår all granskning fast han sen åratal styr och ställer med tv, radio, utbildnings-tv, närradio och digital-tv, ostörd av ministrar. Vad har inte det kostat oss skattebetalare att tv aldrig törs granska departementet med samma envetenhet som tv använder mot direktörer i näringslivet?

Maréns och tant Marita Ulvskogs senaste grej är en stor miss med fyrans koncessionsavgift. Staten riskerar att förlora en halv miljard kronor. Sug på det. En halv miljard åt helvete. Vad är Curmans lilla aktiepost mot det?

Jag har sett så många reprisavsnitt

nu av brittiska politikersatiren ”Javisst, herr minister” varje kväll på BBC Prime att jag börjar tro att Curmans fall är iscensatt precis nu för att ingen ska uppmärksamma de verkliga tabbarna i tant Maritas mardrömsdepartement. Cirkus Sveriges Television med sina hundratals mycket välavlönade chefer och minister Maritas allsmäktige medieråd Marén är som uppfunna av manusförfattaren till den brittiska serien.

Sommarens rysare är given.

Varför är förresten väderpresentationen så erbarmligt tråkig i svenska rutan? Tråkighet är inte detsamma som kunnighet och pålitlighet. Det är fantasilöshet satt i högsätet.

Tank om dom nån gång orkade lägga manken till. Efter Pohlman kommer ingenting och ingenting. Måtte han ha ordning på aktieportföljen.

Kerstin Hallert