Är kungaparets silverbröllop verkligen något för allmän-tv?

TV

Riksdagen har debatterat public service-tv. Men det viktigaste offentliga rummet i vårt samhälle nämligen allmän-tv – det svenska namnet för public service – ägnade för sin del diskussionen ett förstrött intresse. Folk får inget veta om hur partierna resonerar utöver snuttar i nyheterna. Det är inget vidare med tanke på att institutionen måste betyda en hel del med sina 3,4 miljarder i skattemedel årligen. Vet vi inte vad allmän-tv står för kan vi ju heller inte försvara Sveriges Television. Det är rätt hisnande att moderaterna i debatten vill montera ned allmän-tv och låta programmen ackorderas ut på andra kanaler.

Inte ens Berlusconi i Italien drömmer om att hantera allmän-tv lika illa som en svensk moderat.

Samtidigt visar svenska undersökningar att ettan och tvåan aldrig haft så litet publik som i år. Folk tror alltså att allmän-tv är detsamma som att tv blivit sämre. Men det som blivit sämre är allmän-tv:s handlag med publiken. Dålig management blir det ändring på förstås. Jag tvivlar inte en sekund på att tittarna kommer tillbaka när programtablåerna ges andra dimensioner än dagens flåstrendiga beredvillighet att göra allt för en enda liten inneminoritet.

Mer bekymmersamt för

debatten kring svensk allmän-tv är att ingen bryr sig om att företaget är mer än kanaler för enskilda program. Sveriges Televisions stora betydelse är att stå för landets största offentliga rum i en tid när Sverige är en del av Europa.

Det åligger faktiskt ett särskilt ansvar för svensk allmän-tv att medverka i bygget av en europeisk identitet. I alla europeiska tv-länder pågår detta arbete dagligen med debatter och faktaprogram. Men allmän-tv hos oss går enligt en färsk undersökning inte alls in för en europeisk profil utan väljer ökad amerikanisering.

Det visar programtablåerna samtidigt som snuttinslagen om EU i nyheterna är genomgående negativa. Det är inget beröm utan allvarlig kritik.
Intäkterna går till drottningens privata välgörenhet. Men allmän-tv får aldrig främja privata intressen.

Vi får ingen utveckling mot ett aktivt europeiskt medborgarskap med en allmän-tv som sticker huvet i sanden.

Det svenska ordförandeskapet i EU har inte medfört något uppvaknande.

Inga fler faktaprogram om Europa syns i rutan. Företagets ende europé har i åratal varit samhällsreportern Bo Holmström som betecknande nog fått nog av företaget och avrundar en lysande karriar – innan han går över till fyran – med sex program i samarbete med BBC för ”Uppdrag granskning” som inte bara handlar om Europa.

Det är framför allt den enda serien i ärendet. Isolationismen gentemot Europa inom svensk allmän-tv är en långt allvarligare fråga än dagens tillfälliga tittarflykt.

CNN:s direktsända bevakning

från avrättningen av McVeigh blev ett mediaevenemang där en fulländad kontroll av språket möjliggjorde sändningen. Orden knådade döden till en steril teknisk detalj med hjälp av journalistisk professionalism på amerikanska. Dramat från ett rum och en fånge som ingen tv-tittare såg krävde ett språk som vattnats ur varje normal association. Orden måste desinficeras för att kunna användas. Begreppet avrättning ersattes genomgående av ordet procedur. Att göra en avrättning tillgänglig för miljoner är alltså ingen fråga om att snacka på i en mikrofon medan minuterna går.

Är kungaparets silverbröllop verkligen något för allmän-tv? Den tittarsvultna reklamfria rutan har ingen stil. Är inte det väldiga tv-kalaset ett exempel på att till varje pris få tittarsiffror på kungligt? Kalasets intäkter främjar ju inga allmänna svenska intressen. Sverige kommer helt bort i kalaset. Intäkterna går till drottningens privata välgörenhet. Men allmän-tv får aldrig främja privata intressen. Så är det bara.

Eller är det kungligheters särskilda privilegium att sätta radiolagen ur spel?

Kerstin Hallert (tv@aftonbladet.se)