Trimma hjärnan med Gunnel i sommar

Hon håller koll på allt som händer

TV

Privat har hon som signal på mobilen själv pillat in ”Singing in the rain”, någon sorts korsning av intresset för musik och film.

Professionellt är hon journalist med vissa folkbildarambitioner.

– Roligast vore det om folk efter programmet kände att ”jaha, det visste jag inte förut”, säger Gunnel Werner, 59, som efter ”Fråga Lund” nu är tillbaka i rutan med samhällsmagasinet ”Bakgrund”.

Gunnel Werner har inget körkort, men moppe. Den använder hon när hon ska till jobbet i tv-huset.
Foto: Linda Wikström
Gunnel Werner har inget körkort, men moppe. Den använder hon när hon ska till jobbet i tv-huset.

”BAKGRUND” SVT 2 SÖNDAG

SVT Malmös ”Bakgrund” är 8 x 50 minuter rent samhällsmagasin, alltså noll artister och underhållning, på söndagkvällar i sommar som ska ge just det – en bakgrund till vad stort, och i förekommande fall smått, som händer internationellt och på hemmaplan.

Dessutom kommer ”Bakgrund” att handla en hel del om ungdomar och uppror sedan 1940-talet. Är till exempel en ny vänstervåg på väg? Vissa forskare anser att närapå ett nytt 1968 redan är här igen, åtminstone en rejäl radikalisering av ungdomen.

Gunnel Werner var på Norra Bantorget i Stockholm på socialdemokraternas första maj:

– Det var så tjockt med folk att jag inte har sett det på många år. Och det var många unga, och återigen mycket om internationella frågor. I Kungsan var det lika tjockt.

– Jag blev intresserad av det där med pendeln. Det har väl varit ungdomsuppror varje decennium. Så började jag tänka. Och så grävde jag ner mig i SVT:s fantastiska arkiv.

Upp kom hon med arkivsnuttar från sex decennier, 1940–1990-talen, med swingpjattar, raggare, rock’n’rollande tonåringar, mods, punkare, hiphoppare. Och med tanken att i ”Bakgrund” gå igenom ungdomskultur och uppror under de sex decennierna, visa arkivsnuttar och prata med experter och folk som var med.

Som ”Sillen” Lindström på 1940-talet.

Lite kul är det. Sigvard ”Sillen” Lindström, född 1930, journalist på Aftonbladet 1952–1995, är mannen som så att säga puffade in den som han tyckte lovande Gunnel Werner på den journalistiska banan. Se hur det gick.

Men ”Sillen” är också en av dem som 18 år gammal på påsken i mars 1948 deltog i Sveriges första ungdomskravaller på Söder i Stockholm med tusentals ungdomar, polis med batonger, hela baletten. ”Sillen” fick själv högra ögat inslaget och hamnade på Karolinska.

– ”Sillen” var den tidens Anders Carlberg. Han startade ett Fryshuset, fast det hette Söderklubben, för att hålla dom här bråkiga ungarna från gatan. Jag har hittat en SF-journal med ett reportage om Söderklubben där den typiska rösten säger: ”Och nu har ungdomarna tagit tag i det här själva. Ordföranden i Söderklubben ’Sillen’ Lindström och hans kamrater kommer inte att få det lätt, men vi får bara önska lycka till”.

– Sen ser man ”Sillen”, 18 år, som står där och är så söt så det är inte sant. Och sen sitter han i studion så klart, säger Gunnel Werner.

Själv då? Född 1941 i Värnamo. Vad gjorde man uppror mot i Apladalen?

– Apladalen använde man väl mest till att gå ut och röka i på rasterna (skratt)?

– Nej, vi var ett gäng som höll ihop i alla år. Vi var väldigt intellektuella, drev filmstudio och ordnade debattaftnar. Och hade fester som folk trodde var vilda.

Inte kasta pinnstolar genom skyltfönster?

– Nej, för fan! På sin höjd hällde vi lite diskmedel i fontänen. Vi hade islandströjor, långa halsdukar och en bok av Camus i fickan. Och så var det mycket musik.

Vad?

– Jag var intresserad av New Orleans-jazz. Och sedan när rocken kom förstås. Det tyckte jag var skojigt, att det plötsligt hände nånting. Fast den första skiva jag köpte i hela mitt liv var faktiskt Tjajkovskijs pianokonsert i b-moll eller vad det nu var.

Spelade du piano själv?

– Nej, inte piano. Till min sorg fick jag aldrig något piano. Men jag spelade fiol, gitarr och? det låter jättelarvigt, men? mandolin?

Spelar du nåt i dag?

– Gitarr kan jag klinka lite. Och så har jag en liten synt-bräda också.

OK. Efter gymnasiet läste du i Lund?

– Då hoppar du över när jag blev Folkets park-sångerska?

Folkets park-sångerska?

– (skratt)? I Värnamo? Det var lite kul. Dels var man så väldigt intellektuell, samtidigt kunde jag stå i parken och sjunga på dansbanan, så där lite refrängsångerska.

Vad sjöng du då?

– Det var mycket jazz faktiskt. Sen blev det lite schlageraktigt. Det var kul.

OK. Lund i fem år på 1960-talet?

– ?utan examen. Jag har en halv fil kand. Resten var filmstudio och studentteater. Och lite Vietnamdemonstrationer och sånt.

Du läste ihop med folk som blev Nationalteatern, Oktober, Gorillateatern, Suzanne Osten, Roy Andersson? ett gäng som kokade av uppror?

– Nja, jag minns det mest som? otroligt kreativt. På studentteatern föddes dom här grupperna, i konsthallen höll Folke Edwards på med happenings med affischkonst och sånt, Anders Melander gjorde musik redan då? det bara sprakade omkring mig.

– Det var uppenbarligen en plantskola för kreativitet, för dom som fanns i Lund under den korta tiden är ju överallt nu.

Du kom till Lund 1963. Och sen?

– Jag var där tills jag träffade Peter 1968 och flyttade till Malmö. Då började jag knäcka på radion, ett ungdomprogram, ”Tvärs”. Sen började jag på Aftonbladet. Då var jag fortfarande väldigt kulturellt intresserad och skrev film- och teaterrecensioner.

– Sen skrev jag för Innerspalten också. Det tyckte jag var häftigt att få göra. Det var Karl Vennberg som var kulturchef på Aftonbladet.

Något konkret upproriskt som du deltog i?

– Nej, jag tillhörde ju inte dom som behövde göra fadersuppror. Jag är uppfödd i ett socialdemokratiskt hem och var van vid att demonstrera varje första maj i alla fall. Så jag var inte inte ute och röjde, kastade brandbomber och så där.

– När jag demonstrerade var det mot Vietnamkriget, för det tyckte jag var för jävligt. Och det skulle jag ha gjort i dag också.

Vad upprör dig i dag?

– Nästan samma saker. Jag blir mörkrädd när jag ser vad som händer i Mellanöstern, jag tycker det är så smärtsamt. Internationellt? vi låter världen se ut som den gör utan att vi lyfter ett finger. Och vi har fortfarande samma klyftor i Sverige?

– Men farligast i vårt samhälle är ju denna tidsinställda bomb som invandrargettona är, att man inte gör nånting innan det är för sent. Vi håller på att dela upp befolkningen i vi och dom på ett sätt som bara kan sluta med en explosion.

Gör du själv på något sätt uppror nu?

– Nej, det gör jag nog inte. Annat än att jag ofta pratar med vänner och i sällskap? och ofta är väldigt indignerad. Är det inte för jävligt och så?

Med tanke på Attac, eventuell ny vänstervåg & cetera? kommer världen om tjugo år att vara bättre än den är i dag?

– Det får vi verkligen hoppas, för annars vore det ju katastrof. Men jag känner mig inte särskilt optimistisk.

Bengt Hörnemark