Glittriga kändisreportage ersätter dokumentären

TV

Dokumentären är tv-kulturens

crème de la crème. Ingen genre uttrycker så väl tv:s samhällsomstörtande särart att synliggöra det osynliga för miljoner. Genrens mångsidighet är ett särskilt ansvar för den samhälls- och kulturinstitution som kallas allmän-tv och som är en europeisk institution. Svensk allmän-tv har stolta traditioner, senast markerat internationellt med tv-världens Nobelpris Prix Italia i höstas till Kåge Jonssons roliga ömsinta porträtt från ett ryskt BB, ”Jag älskar dig Natasja”.

Jonssons berättarkonst må vara hur svensk som helst – den hör hemma i en fransk tradition där intimitet och lyhördhet gifter sig till raffinerad närhet. Aldrig påminns man om hur det förhållningssättet vårdas som under en fransk dokumentärfestival som Sunny Side of the Docs, i år för tolfte gången. De 400 dokumentärerna från 35 länder var en härlig matsedel för ett hungrigt öga men mångfalden är allt annat än skyddad.

Utvecklingen pekar mot att det spektakulära reportaget tar över på en marknad alltmer präglad av konkurrens om tittarsiffror. Brittiska BBC markerade sin nya kommersialiserade profil med isande självgodhet. Med på festivalen var alltså ett av BBC:s och tv-världens mest berömda namn Brian Lapping (gjorde bland annat en lysande skildring av Jugoslaviens sönderfall) men nu med en annan tragedi i bagaget. Kanske sin egen.

BBC har fått Lapping att lägga av med en föga publikdragande samhällsgranskning och gå över till kunglighetsbranschen. Han har gjort en serie om prinsessan Diana som just nu visas i BBC för rekordpublik. Men inte är det nån dokumentär precis.

Det är ett reportage där han låtit sin underbara intelligens och överdådiga blick för bildmaterialet resultera i ren och skär amerikansk kändisjournalistik.

Må vara att kungligheter fortfarande är den del av tv-världen där det mest förbjudna av allt är just precis det som karaktäriserar en dokumentär i europeisk allmän-tv: frågor om samhällsansvar och uppfordran till politisk handling. Men Lapping ska inte spränga vallen med ett ifrågasättande program hur mycket detta än ligger i tiden. BBC har ändrat stil.

Utöver Diana-serien stod BBC typiskt nog som medproducent för ett porträtt av modeskaparen Versaces död eftersom glittrig modemiljö med gaymord säljer. Visningen utlöste festivalens hetsigaste debatt när Nick Fraser från BBC underströk att det inte är något fel på att dra stor publik. När de stora finansiärerna har den inställningen sitter den samhällsmedvetna, ifrågasättande dokumentären illa till. BBC:s kommersiella inriktning öppnar en rejäl och oroande klyfta gentemot övrig europeisk allmän-tv.
Festivalens stora pris gick till chilenaren Patricio Guzmans glödande skildring ”Fallet Pinochet”.

Festivalens paradnummer från fransk allmän-tv ”Den perfekta brottslingen” är ett resultat av ett klassiskt grepp: att på vinst och förlust åka iväg med kameran ut i verkligheten. Det franska tv-teamet hamnade mitt uppe i ett ruskigt rättsfall i Florida.

Resultatet är en outhärdligt spännande skildring som slår alla polis- och advokatserier. Med intensiteten hos en Folke Rydén tecknas ett isande porträtt av rättslösa svarta och deras enda hopp, en engagerad advokat som tar sig an de medellösa.

Amerikansk tv köpte programmet bums – förhoppningsvis gör svensk tv detsamma.

Festivalens stora pris gick till chilenaren Patricio Guzmans glödande skildring ”Fallet Pinochet” som börjar med Pinochets arrestering i London 1998 och kronologiskt följer utvecklingen under tre år till rader av suveränt sammanställda intervjuer.

Den passionerade Guzman låter berättelser från torterade kvinnor vara en återkommande kör som i en klassisk grekisk tragedi. Han lyfter fram motsättningarnas Chile i möten med diktatorns anhängare och medhjälpare. Men det klockrent geniala är hur han ur våld och plågor påminner om rättsväsendets seger. Diktatorn lyckades aldrig slingra sig ur rättvisans grepp sen han väl arresterats. Så, när får vi detta praktfulla mästerverk till svenska rutan?

Inte kan vi nöja oss med att ”Aktuellt” och ”Rapport” visar Milosevic framför domarna i Haag.

Och om svensk utbildnings-tv sen gjorde som den franska: blev nationens stora dokumentärkanal.