Lisa spänner musklerna

Nu ställer hon de stora grabbarna mot väggen

TV
Lisa Rennerstedt är tillbaka i rutan i serien ”Lisa och en stor stark”.
Foto: Pär Johansson
Lisa Rennerstedt är tillbaka i rutan i serien ”Lisa och en stor stark”.

Efter att ha varit med i utskällda ”Glädjehuset” 1984, sa Lisa Rennerstedt till sig själv:

– Jag ställer mig aldrig mer framför en kamera!

Numera avlidne Gary Engman såg till att Lisa så småningom ändrade sitt beslut.

– Ja, han tjatade så mycket att jag till slut tackade ja till jobbet som nyhetsankare på TV Stockholm, säger hon. Det var nog det roligaste jobb jag haft. Att göra lokal-tv är jättekul!

Det blev rena tittarupproret med protestlistor och allt när Lisa Rennerstedt efter fem år fick sparken från jobbet 1998. Anledningen var att hon som ensamstående tvåbarnsmamma inte kunde jobba sen kvällstid.

Att Lisa gick hem hos tv-tittarna får hon än i dag – tre år senare – bevis för.

– Ja, folk morsar och hejar och undrar vart jag tagit vägen, säger hon.

Nu under fyra sena torsdagskvällar i juli är Lisa Rennerstedt tillbaka i rutan i serien ”Lisa och en stor stark”. Där går hon i barmiljö i clinch med tuffingar som Jan Guillou (i torsdags), Robert Aschberg, Dogge Doggelito från Latin Kings och Kjell Bergqvist.

Varför dessa fyra?

– Alla har de cementerade mediabilder. Vi tyckte att det kunde vara kul att se om bilderna stämmer.

– Jag har träffat dem i yrket och jobbat ihop med Robban Aschberg som researcher. Så de vet också vem jag är.

Lisa passar också på att mitt bland dessa fyra ”stora starka” slå ett slag för poesin, rätt så försummad i TV 4. I vart och ett av programmen deltar Lotta Olsson Anderberg och läser upp en egen dikt om kvällens gäst.

När Aftonbladet träffade Lisa någon vecka före premiären hade hon lite rampfeber. Det har ju gått ett bra tag sen hon satt framför tv-kamerorna varje dag.

– Jag känner lite prestationsångest. Tv-mediet är tufft. Man är aldrig bättre än sitt sista program.

Snabba puckar, som Lisa uttrycker det, handlar det också om. Det var så sent som i maj Gunnar Wesslén på Mediabolaget frågade om hon ville göra det här programmet. Eftersom hon älskar tv-mediet – och dessutom tycker att tv är viktigt – tackade hon ja.

Många undrar vad du gjort under åren borta från rutan?

– De här tre sista åren har det blivit lite av varje. Jag har till exempel lett debatter på företag, gjort tv-program för ett IT-företag och jobbat med ”Ranchen.com” utanför Strängnäs ett år. Där var jag till och med vd ett tag. Före den här tv-serien var jag på TT tre månader för deras nyhetsredaktion på webben.

Ändå är Lisa Rennerstedt i grunden mellanstadielärare. Att bli journalist som mamma var det absolut sista yrkesvalet hon hade i tonåren.

Lisa började jobba som lärare redan som 21-åring och var då bara elva år äldre än sina elever. Hon fortsatte som lärare under fem år. Men redan då på 70-talet började hon på sommarloven fuska så smått i mediebranschen. Bland annat jobbade hon som vikarie på Aftonbladet – och visade i smyg lite bustakter.

– Jag skulle skriva ut några matrecept och tyckte det var trist att skriva rätt av. Så jag tog bort eller la till något ägg eller annat här och var. Jag undrar hur det smakade...

Till saken hör att matlagning inte är Lisas favoritsyssla. Och ”buset” bör väl vara preskriberat vid det här laget?

1980 flyttade Lisa till England för att plugga engelska. Det var under den tiden som hon beslöt att definitivt ta steget över till journalistiken. Och 1982 kom hon in på Journalisthögskolan. Hon gjorde sin praktik på ”Aktuellt” 1983 och kände direkt att hon med tv ”hittat hem”.

– Jag tyckte det var lika roligt att jobba bakom som framför kameran, säger hon. Och det gäller fortfarande.

Fast SVT-tiden är så långt tillbaka håller Lisa fortfarande kontakten med kollegerna Pia Brandelius och Karin Andersson. Hon tycker att det är något ”speciellt” med dem.

Numera har Lisa jobbat tolv år som frilans, mestadels bakom kameran. Hon har bland annat producerat ”Maj Fant”, som blev en stor succé i TV 4. 1993 blev Lisa TV Stockholms ansikte för tittarna. Det var tack vare Gary Engman. Han hade gett sig sjutton på att Lisa skulle passa som nyhetsankare och tjatade och tjatade tills Lisa till slut inte kunde stå emot - fast hon lovat sig själv att aldrig stå framför en kamera igen.

Lisa, som kan vara ganska tuff, får något varmt i rösten när hon talar om Gary Engman.

– Han var min mentor, säger hon. Varje kväll efter programmet ringde han mig och sa vad som varit bra och vad som varit dåligt. Och det var aldrig kritik som gjorde mig illa utan i stället byggde upp.

– Jag tror att Gary kände någon sorts ansvar för mig.

Lars-Olof Berglund