Victoria är ett proffs framför kamerorna

TV

Vore det inte för kronprinsessans födelsedag så hade ingen tv-tittare i sommar på bästa tid en lördag fått någon direktsänd underhållning med uppskattade artister.

Inte för att jag begriper varför programledaren Pernilla Månsson inte kunde uppträda lika rakt och utan later som tronföljaren själv på scen. Ju mer Månsson fånade sig med att tänja långbrallorna till hovnigning desto mer profilerade sig Victoria som kanonproffs i tiden. Rak varm och skärpt tar hon tv på allvar med ledig oräddhet och pang på rödbetan.

Intervjuaren Sven Strömbergs krumbuktanden i tilltalet mötte en ung tjej utan later. Och det klarar inte tv. Man vet inte hur hon ska tilltalas och inte törs nån fråga. Ena minuten heter det hennes kungliga höghet och kronprinsessan och nästa är det du och Victoria. Hur ska vi ha det? Victoria är den enda som vet hur hon vill ha det mellan henne, tv och svenska folket i den saken. Tv måste bita huvet av skammen och fråga henne.

Ingen underhållning från skilda

platser i Sverige i övrigt. Förr innebar sommar i rutan rader av opastöriserade färskvaror av sändningar från distrikten. Det förvandlade hela bygder till levande utflyktsmål. I semestertider. Norrköping till exempel, fick med sina tv-somrar i kaféform med Ragnar Dahlberg oslagbar trivselfaktor. Stans sommardvala bröts av busslaster från hela landet.

Visst kan det sägas att Sverige kan speglas bättre än så. Men hur många andra grepp vi än behöver för att förstå dagens Sverige så nog var tv:s poängterande av Sverige som smultronställe en härlig del av semestern. Enda resten av tv i Sommarsverige hittar jag i Fyrans morgonsändning som i slutet har det stående inslaget ”Svenska slott”. Det är smultronställen filmade under några minuter och roligt och passionerat kommenterat av studiogäster som Lars Sjöberg från Nationalmuseum och ägarna, det vill säga mestadels kommuner.

Men det riktigt knepiga är att det inte finns nånting i sommar som just precis för att det är semestertid, påminner om ett Sverige som är till för alla. Segregeringens Sverige har ingen plats i rutan.

Inga såna gäster från verkligheten bjuds in till något av sommarens pratprogram. Plats ges istället åt de politiskt korrekta elfenbenstornens sedvanliga expertis med formuleringsprivilegium. Den politiken är inte värdig en tv som årligen, för 4,3 miljarder i skattefria pengar, påstår sig verka i allmänhetens tjänst. Depp i rutan just precis för att överbrygga segregering.

Pratprogrammens karaktär

är lika verklighetsfrämmande som serien ”Granskning special” där Bo Holmström samarbetat med brittiska BBC för att som det heter titta på EU och de mänskliga rättigheterna. Det vi sett är skickligt handlag med allt som skiljer länderna emellan i Europa – och det är mycket. Skickligheten med konstiga detaljer döljer förstås inte att perspektivet är det sedvanligt brittiskt isolationistiska. Ensidigt och medvetet betonas krångel, hinder och allsköns besvärligheter medan man tiger om förbättringar till vardags för vanligt folk som att svenskarna faktiskt fått något så viktigt som billigare mat och det trots att prisnivån fortfarande ligger 20 procent över övriga EU-länders.

Det riktigt intressanta med tv är vad tv tiger om. En dag kanske Jacob Hårds intervjuteknik med Michael Johnson bildar skola för en tv i allmänhetens tjänst...

Under tiden ska tv på onsdag visa reprisen på Lars Borgnäs journalistiska lustmord på Jan Guillou. Till skillnad från Annika Lantz är Borgnäs inte det minsta rädd. För att understryka den saken visas reprisen på reprisen på denna skäligen smala sändning ytterligare två gånger.

Skapar det högre angelägenhetsgrad för folk utanför medievärlden? Knappast. En tv för alla i Sverige kräver andra grepp än upprepad förnöjelse för ett fåtal.