”Fadime behövde en vän, inte en journalist”

1 av 2 | Foto: BÖRJE THURESSON
Chile, Argentina, Rumänien, Sverige - vägen från flyktingbarn till programledare i allt-möjligt-magasinet "Go"kväll" har varit lång för 31-åriga Katia Elliott. Som nu vickar för mammalediga Anja Kontor.
TV

Katia Elliott, "Go"kvälls" nya programvärd, blev under en sommar god vän med Fadime Sahindal, den unga kurdiska kvinnan som för en månad sedan mördades av sin far.

Fadime berättade hela sin tragiska livssituation för Katia, som då var nyhetsreporter på TV 4.

Men Katia såg det inte som en story, inte som en journalistisk jättegrej.

- Fadime behövde någon som lyssnade, en vän, inte en journalist.

"GO´KVÄLL"

SVT2 TISDAG, ONSDAG

Det var sommaren år 2000, Fadime studerade på socialhögskolan i Östersund. Katia hade ett vikariat i samma stad, på TV 4 Jämtland. En journalist i början av sin yrkeskarriär möter Den Stora Grejen. Och väljer Människan.

- Vi var båda ensamma där uppe, bodde grannar i ett studentbostadsområde där jag hyrde ett rum. Jag hade mitt reporterjobb och hon var kvar över sommaren och jobbade på ett vårdhem för att hon inte kunde åka hem till Uppsala. Jag hade hand om en madrass som Fadime skulle ha.

- Redan första gången jag träffade henne berättade hon hela historien om sitt liv för mig. Jag bara sitter där och gapar i två timmar och tror inte att det är sant. Men Fadime hade säkert ett jättestort behov att berätta det här. Hon var en sådan superhärlig tjej, säger Katia Elliott.

De flesta läsare känner kanske huvuddragen i Fadimes dödliga konflikt med framför allt sin far och yngre bror. Hur hon krävde att få leva som en fri och självständig kvinna och själv välja sin manliga livspartner utifrån kärlek och inte utifrån en affärsuppgörelse som skulle bestämmas av familjens män. Hur hon hotades, skälldes för "hora" och misshandlades på öppen gata av sin lillebror. Hur hon tvingades leva utstött från sin familj. Och slutligen hur hennes svenske pojkvän dog i en tragisk trafikolycka. Allt detta, och om hur hon vägrade att böja sig för urgamla patriarkala traditioner, berättade Fadime för Katia Elliott.

Först reagerade Katia med den så kallade reporternerven.

- Jag skäms fortfarande över att min första reaktion var: Får jag göra ett reportage på din grej? Jag insåg ju att det var en jättestory. Men Fadime ville inte och jag respekterade det.

- Man ska vara försiktig med att utsätta människor för livsfara och jag förstod att Fadime svävade i livsfara, säger Katia Elliott.

Jag gör den här intervjun med Katia en tid efter pappans mord på sin dotter. Och frågar Katia om hennes reaktion. Kan hon förstå?

- Ja, jag kan förstå hur det gått till. Och jag kan förstå att pappan känt sig utsatt för en extrem kränkning. Men bara för att mordet går att förklara... Nej, man får inte ursäkta det, man får inte döda.

Att Katia Elliott den gången insåg att den svårt utsatta människan Fadime var viktigare än storyn och rubriken hänger kanske samman med att hon själv är född och uppväxt i en familj som känt av terrorns ondskefulla andedräkt. Katia och hennes föräldrar flydde från general Pinochets skräckvälde i Chile på 70-talet. Men mer därom senare och först några rader om hur det gick till när Katia strax efter nyår fick det tv-jobb som många säkert avundas henne - att bli den smått legendariske Ragnar Dahlbergs programledarpartner i eftermiddagsmagsinet "Go"kväll", under Anja Kontors mammaledighet.

Var du en av flera tusen sökande, eller...

- Nej, faktiskt inte. Jag blev uppringd och tillfrågad om jag ville ha jobbet. Gjorde ett prov i Sundsvall i december och sedan var det klart.

Fylld av tvivel och tvehågsenhet om du skulle tacka ja?

- Absolut inte. Det var ju ett drömjobb och jag sa ja direkt. Jag gillar utmaningar. Att göra sånt som jag aldrig gjort förut och att klara av det.

Tilläggas bör väl då att den utbildade tandläkaren Katia Elliott inte är någon duvunge inom mediavärlden. Efter avslutad journalistisk högskoleutbildning har hon jobbat som nyhetsreporter på TV 4:s regional-tv och på SVT:s Mittnytt i Sundsvall. Och suttit som hallåa (programpresentatör) i SVT förra året.

Synas regelbundet i rutan, det leder ju ofelbart till kändisskap. Beredskap för det?

- Jag tar inte mig själv på så stort allvar. Det där med kändisskapet är flyktigt - i dag är du i rutan , i morgon är du borta därifrån. Fast jag har kanske ännu inte hunnit fatta vad det innebär.

Blir det tv för hela slanten nu?

- Jag kan mycket väl tänka mig att göra något annat än att vara i tv. Däremot kan jag inte tänka mig att sluta med journalistiken.

Säger tjejen som bytte jobb från tandläkare till redaktör.

Varför blev du tandläkare?

- Ett intressant jobb. Och jag har praktiskt handlag, är flink i fingrarna.

Men, säger Katia Elliott, att vara en bra tandläkare är inte bara att vara duktig med borren. Något annat är minst lika viktigt.

- Att ha en empatisk förmåga. Att förstå hur många patienter känner det i tandläkarstolen, att det kan vara en ångestsituation. Många är rädda.

Och hur lindrar man det?

- Att lyssna på patienten, berätta vad man gör och få honom eller henne att känna sig trygg. Det är så viktigt att människor känner sig sedda. Och att bedövningen inte gör ont.

Tillbaka till "Go"kväll", ett program som handlar om allt mellan himmel och jord. Hur är det med din allmänbildning?

- Jo tack, den är god (skratt). Jag är väl "svensson-allmänbildad". De flesta i Sverige har en hög allmänbildningsnivå. Men mycket i "Go"kväll" måste också förberedas genom ordentlig inläsning.

Något ämne du är risig i?

- Ekonomi, aktier, börsen.

Katia Elliott gillar att resa och för "Go"kväll" får hon rika möjligheter att fara och flyga.

- Jag ska snart iväg till Milano och Moskva. Till Milano, en av världens modehuvudstäder, för att titta på skor och kläder och ta reda på varför italienarna klär sig så väl. Och till Moskva för att göra ett vanligt resereportage i lite kåserande stil.

Moskva har Katia besökt en gång tidigare. Det var under sovjetepoken i mitten på 70-talet. Katia var bara fem år då. Och därmed är vi inne på hennes bakgrund som flyktingbarn, som dotter till chilenska föräldrar.

Namnet Elliott låter ju inte särskilt spanskt?

- Nej, mina förfäder flyttade från England till Chile för längesedan.

Katias far, Ricardo, var socialist och sympatiserade med president Allendes regering i början på 70-talet. Det räckte för att råka i klorna på general Augusto Pinochets brutala militärdiktatur efter statskuppen 1973. Pappan satt ett halvår i fängelse och flydde därefter från Chile, tillsammans med lilla Katia och sin hustru Ana.

Via Argentina bar det iväg till Rumänien, ett land som på den tiden tog emot många vänsterorienterade chilenska flyktingar.

Rumänien, Ceausescu, också en stenhård diktatur...

- Men som barn har jag minnen av att vi hade det bra där. Att man var oerhört generös mot oss flyktingar och respekterade oss. Vi fick en ny lägenhet och jag fick gå på lekis där jag trivdes.

Men så småningom kände Katias föräldrar att de ville till ett land med mer frihet och så småningom kom de till Sverige.

Känner du dig mer svensk än chilensk?

- (skratt) Jag känner mig jättesvensk för i Sverige får jag bete mig som en chilenare.

Vad tycker du är bäst i Sverige?

- Att man får säga och tycka vad man vill. Och allemansrätten.

Och sämst?

- En viss inskränkthet och segregerade bostadsmiljöer.

Hon älskar chilenska skaldjurspiroger

Pelle Jacobsson