Hysterisk allmän-tv enda rekordet i OS

TV

OS-satsningeni rutan fick kosta sina 100 miljoner kr och det fick kosta omläggningar kväll ut och in av tv-tablåerna i ettan och tvåan. Den gigantiska satsningen - inklusive ett par skäligen menlösa extra digital-tv-kanaler - var patetisk från start. Inget annat skandinaviskt tv-land med hopp om medaljplats - Finland och Norge - hade stuvat om sina tv-tablåer så till den milda grad. Inget annat europeiskt tv-land heller. Också inom tv fanns misstanken att måttlösheten inte skulle ge resultat. Inga arrangemang garanterade svenska medaljer.

Man hade köpt grisen i säcken and how. Somliga stod på huvet i arkivet för att hitta snuttarna som visade avlägsna epoker med svenskt guld, när årets OS inte höll vad det lovade.

Det enda rekord som slogs under Salt Lake City gällde grenen hysterisk allmän-tv. Där slog Sveriges Television alla rekord för den globala byn.

Publiken fick inte behålla sina vanliga program och ändå ges en fyllig bevakning av sändningarna. Det var inte möjligt i Sverige, utan bara i andra länder. Lägg till det den oreflekterade naiviteten i perspektivet.

Inte tillstymmelse till distans gentemot ett arrangemang som varenda tv-tittare i de för företaget så attraktiva grupperna (18-34 år) ser som en del av vilken underhållnings-tv i tiden som helst.

Årets OS har varenda dag visat att elitidrottarnas uppgift blivit att dra tittare på allt extremare sportgrenar. Den i hela den kommersiella tv-världen favoriserade tittargruppen (18-34-åringarna) får sin syn på elitidrotten formad av kommersiella kabelkanaler som Extreme Sports. Det duger inte då att sköta bevakningen som om tv-världen inte fanns.

Det är dags att spola alla dunkla föreställningar att enskilda idrottare på medaljplats skapar en särskilt oundgänglig del av den nationella identiteten. Budskapet säljer inte.

Underhållningsindustrins perspektiv är knappast tilltalande, men det är åtminstone rakt och enkelt var det än dyker upp i en värld där tillvaron är pengar: underhållning säljer. Det duger inte att nonchalera den verkligheten i planeringen av en OS-bevakning. Elitidrotten är en del av en fartblind penningkarusell som vilken Percy Barnevik som helst.

Det är inte svårt att förstå att dokusåporna i trean och femman drar blygsamma tittarsiffror.

När publiken får avgöra profilerar sig sändningarna efter förtjänst. Det vi ser är inte tv, utan longörer. Deltagarna är chosigt medvetna om sin plats i tv-ljuset. De hoppas på en karriär som ska lamslå Britney Spears, att döma av kriterierna på utseende och ålder.

Varje deltagare saknar tillstymmelse till karaktär. De liknar varandra intill förväxling. Det gör det också omöjligt för publiken att uppamma intresse för någon av dem, eftersom de är så besatta av att de inte vet vilka de är. Så frågan är vad är det för poäng med dokusåpor när ingen orkar titta?

Betydligt diskretare är trean med färska amerikanska serier som sannerligen inte saknar allmänintresse som "Alla älskar Raymond", tänkvärd just för att den ligger i toppen på amerikanska tittarlistan sen åtskilliga veckor. Den porträtterar i Seinfelds anda den totala intigheten. Men Raymond i gamla jeans hemma hos familjen är trendigare än så, han står för samma förintande kritik av familjen som just nu lyfter tv-världens mest lovordade serie "Six feet under" (Canal Plus). Bakom varje, aldrig så mysig, familjefar finns ingen karl utan ett kastrerat husdjur.

Det illustreras med kvick dialog och ett budskap dränkt i trivsamhetens sås.

Likväl är det seriens nattsvarta pessimism om de amerikanska idealen som vajar från tittarlistans topp.