Kattis hoppar av från mardrömmen

TV

Vårsäsongen i rutan avrundas i år med falluckan för somliga.

"Mediemagasinets" i dessa spalter skarpt kritiserade programledare Dan Josefsson försvinner. Mer tänkvärt är att också Kattis Ahlström hoppar av "Uppdrag Granskning".

Hon blev det hårt tonårsstajlade studioansiktet som avrundade reportagen med uppföljande samtal. När hon värvades av cheferna (och inte precis av redaktionen för "Uppdrag Granskning") hade hon haft proffsiga framgångar med välgörenhetsgalor inte minst. Tv anklagades då för att satsa på bimbofiering. Men Kattis har aldrig varit nån bimbo precis. Hon är ett rakt tv-proffs som tog steget in i samhällsredaktionen och stannade i ett och ett halvt år. Utåt såg det ut som om hon var bruden som gjorde stora klassresan i tv:s hierarkier. Det hette ju att hon inte var fin nog för "Uppdrag Granskning". Hon kunde inte nån samhällsjournalistik påstod somliga. Finessen med Kattis var annars att hon skulle dra en ungdomligare publik till sändningen, genom att utstråla den ofördärvade fräschören hos oskummad mjölk.

Nu var hon som sagt varken det ena eller andra, utan ett tv-proffs med erfarenhet från flera redaktioner. Det var annat än vad den stora toviga samhällssredaktionen - hopsatt av sammanslagna och nedlagda samhällsprogram - hade i bagaget. Vad visste dom hur det går till i andra genrer inom tv? Dagens teknik innebär exempelvis att vem som helst kan intervjua vem som helst i vilket program som helst. Tv-ansiktena har blivit mobila enheter mellan redaktionerna. Inte för inte har Kattis nya erbjudanden, för proffset har vana vid den diskret placerade hörsnäckan i örat och att den behändiga lilla dataskärmen framför är påslagen. Den för publiken osynliga redaktionen kan dirigera framträdanden med vad man har i kunskap och omdöme från början till slut. Det är, mycket riktigt, inte precis bristande insikter i

samhällsjournalistik som Kattis klagar över när hon hoppar av. Det är vardagsköret på redaktionen. Vad hade hon för glädje av hörsnäcka och tv-skärm framför sig, när folk var osams om vilka reportage som skulle följas upp i studion och än mindre lät henne förbereda sig genom att låta henne se inslagen sent inför sändning. Hennes knappa kommentarer till

avhoppet profilerar med iskall träffsäkerhet en hejsan hoppsanstil som bör ha gjort varje tisdagssändning till en professionell mardröm. Självklart fick hon skulden när studiosamtalet hade tokigt upplägg. Nog är Kattis glad att flytta vidare.

Att döma av interiörerna torde varje program kosta en spottstyver jämfört med den dagliga driften för en så märkligt arbetande redaktion.

För poängen är att programmen är för få. Det behövs fler Janne Josefssonare. Hans senaste mästergrepp om politiker tjänstemän förvaltning och bostadsmarknad i reportaget från de bostadslösa på Vaniljgatan 18 i Göteborg profilerar själva kärnan av begreppet granskande tv, till outtröttligheten hos den stora klassiska journalistiken. Josefsson slår pannan blodig och ger sig aldrig. Lorten är överallt. Redaktionen för "Uppdrag Granskning" kunde inte enas om en värdig uppföljning till Josefssons raffinerade turer. Hur länge ska enskilda program hanteras så?

En annan redaktion sände ett raffinerat porträtt - signerat Folke Rydén och Peter Löfgren - om den store tv-begåvningen och politiske gamblern Yassir Arafat. Dock inget alls om Arafat och tv, den enda domän han erövrat.

Än mindre bild på hustru Arafat trots att hon och hennes tänkvärda turer till Paris - inklusive barnafödsel på superchic privatklinik - sannerligen är en del av hans desperata spel.