SVT:s fantastiska arkiv borde utnyttjas bättre

TV

Minnenas television – en timme – har etablerat sig som ett av sommarens smultronställen i rutan. Mindre uppmärksammat är det tjugo minuter långa ”Så såg vi Sverige då”, repriserna på Stockholmspärlor, plus minirepriserna på fem minuter som kallas ”Sverigebilden”.

Oavsett längden på programmen är sändningarna en påminnelse om ett arkiv i världsklass. Det betyder inte att det används därefter. Det vi ser är inga bearbetade översikter. Vi möter enstaka uppborrade titthål in i skattkammaren. Innehållet sätts inte in i andra sammanhang än dem som exempelvis Herman Lindqvist använder för sitt perspektiv på Sverige.

Efter Hans Villius och Olle Häger har inga historiker av facket direkt inbjudits av tv för att skapa kalas åt publiken. I de stora europeiska tv-länderna är ett så magert engagemang för det egna landet otänkbart. Brittisk tv har skapat stenrika superkändisar av okända historieprofessorer, eftersom historiska serier i kvalificerade händer är magnifik tv.

Politiken hos oss är istället sen länge att köpa in dokumentärer med perspektiv på andra länders historia. Senaste exemplet är ”Dokument utifrån”, med amerikanska miniserien om Richard Nixon. Så har det varit i så många år att svensk tv-publik nu kan mer om amerikansk och brittisk historia än sin egen. Europaperspektivet är obefintligt, precis som den öppenhet som förekommer i USA om de egna politikerna är tabu i Sverige. Den politiskt korrekta tystnaden rör inte bara historiska dokumentärer. När Sveriges Television lanserar ikonen Tina Nordström vid spisen får matens väg till svenska bordet aldrig beröras.

Företaget är mer mån om tittarsiffror, än sin av radiolagen anbefallda uppgift att skapa medvetna konsumenter.

Apropå mat, när kulinariske Bo Hagström i sommar med ”Solens mat” skämde bort oss med oemotståndliga aspekter på Toscana avrundade han serien med synpunkter från en svensk kostrådgivare. Hennes perspektiv – att vi bör äta grönsaker som italienare – fick dock absolut inte nudda vid orsaken till varför vi inte gör det, nämligen profilen på svensk livsmedelspolitik.

En allmän-tv som balanserar mellan tittarsiffror, tabun och radiolagens anbefallda kritiskt granskande har i dag bestämt sig för att inte ta några risker.

Tittarsiffrorna kommer först. Granskningen isoleras till för ändamålet upprättade särskilda nischer (Uppdrag granskning).

Vad händer då när företaget visar sig ha medarbetare som ger järnet?

Luleåproducenten Gunilla Bresky är ett bra exempel. I fem års tid har hon i tre delar dokumenterat Nordkalotten under Hitlertiden. Hon satsade allt på blicken hon mötte på ett foto av en rysk krigsfånge i ett av Hitlers slavläger som byggde vägar på Nordkalotten.

Först och ensam med ett ämne ingen tidigare rört vid – minst av allt i Ryssland – är Bresky med oändligt skönt bild- och musikspråk en historiker för en tv-värld i tiden, klar och tydlig bland filmsnuttar, överlevandes berättelser och mötet med ett ryskt samhälle som äntligen vågar möta sitt förflutna.

Hon är först också med att dokumentera det gränslösa modet bland norsk och svensk lokalbefolkning som tillsammans med samerna, trots hot om dödsstraff, aldrig tvekade att ta sig an fångarna. Breskys tre berättelser är stor och märkvärdig tv.