”24” kan rädda fyrans tittarsiffror i höst

TV

"24" kan rädda fyrans tittarsiffror för hösten

Vi får naturligtvis aldrig veta vem på Sveriges Television som kläckte idén att efter 45 år med tv profilera ett granskande nyhetsprogram med att låta nyhetsankarna stå och gå i studion som vilken lärare i klassrummet som helst.

En sån infantilisering av publiken kräver självfallet godkännande från tv-chefen Christina Jutterström. Här är det inte bara fråga om att hävda en ganska så nedlåtande attityd mot tittarna. Kalaset kostar ju också. Än en gång visar tv-chefen att hon tycker allmänna medel kan gå till annat än det hon är satt att svara för: kvaliteten på tv-programmen.

Hur det faktiska underlaget ser ut till förändringen får vi aldrig veta. Publiken efterfrågar inte stående nyhetsankare i något enda tv-land. Det finns heller inga undersökningar som slår fast att kosmetiska förändringar som promenerande ankare betyder bättre tittarsiffror. Vi har ingen insyn alls nämligen.

Sveriges Television tilldelas årligen miljarder av allmänna medel för att stå i allmänhetens tjänst utan allmän insyn.

Public service är secret service som folkpartiledaren Lars Lejonborg formulerat saken.

Konkurrens med ständigt högre kvalitet på själva nyheterna är väl annars vad ett företag i allmänhetens tjänst ska kosta på sig.

Istället läggs pengarna på en satsning som inget har med nyheterna att göra, samtidigt som det inte alls är längesen vi hörde om en pengabrist så stor att reportrarna inte ens skulle få behålla sina mobiltelefoner.

Höstens bästa serie visas tisdagar i fyran: amerikanska "24", som överöst med priser till intrig, rytm och tekniska finesser står för högre utslag på adrenalinskalan än någon annan thriller i rutan. Serien har allt fyran behöver för att vända en höst med idel vikande tittarsiffror: skådespelarna är lysande, manus och klippning sensationella.

Med 24 avsnitt som markerar 24 timmar med en ensam man som bekämpare av terroristhot hos amerikanska federala polisen har fyran en serie som ligger precis rätt i tiden även om manusförfattaren Joel Surnow aldrig kunde ana hur mycket.

Surnow karakteriserar sitt mästerverk som cinéma-verité i dokumentärens form. Det betyder att vi också ser en faktisk dokumentär vad skådisarna angår. De har inte haft mycket till manus på förhand för att utveckla sina roller.

Greppet höjer seriens temperatur avsevärt, eftersom storyn aldrig följer det amerikanska receptet där det Goda triumferar över Ondskan. Surnow skapar en mardröm av fysisk och psykisk ångest med svek, hot och misstro som inte skonar publiken mer än skådisarna. Kiefer Sutherlands belönade tolkning av huvudpersonens, agenten Jack Bauers, vilsna, envetna, självständiga karaktär är också publikens enda chans till identifikation, inte minst som Bauer är den ende som garanterat överlever häxkitteln. En färsk omgång av serien har nämligen premiär i USA i slutet av oktober.

Till seriens otaliga poänger hör tekniken att dela upp rutan i tre eller fyra fönster för att accentuera ett berättande som suveränt också ackompanjeras av Sean Callerys musik.

Måndagar vilar matoset tungt över ettan, fyran och femman. Av det blir Tina Nordström bara starkare. Grabbarna i fyrans "Superklasse" har inte bara för otydlig profil jämfört med vad publiken redan gödslas med i genren. Framför allt visar alltfler matprogram att Tinas ställning inte handlar om mat. Hon slår alla program i rutan överhuvud genom att stå för tv-världens mest sällsynta ingrediens: en levande personlighet. Än sen om hon sockrar med litet koketteri. Det har hon råd med. Tröttnar hon på spisen blir hon stående nyhetsankare i "Aktuellt".

Kerstin Hallert