Dokumentär- filmen erövrar nya domäner

TV

Dokumentärerna är förstås – som ansvarige på ”Dokument Utifrån”, Olof Dahlberg, brukar säga – de första tv-programmen. På den gamla svartvita stenåldern stuvade filmarna in sin klumpiga utrustning och stack iväg i bilen, var borta ett par veckor och återvände laddade med reportage. Det var aldrig fråga om att göra program om ämnen som kunde dra publik. Det fanns alltid publik till personligt hållna upptäckter av tillvaron. Tv synliggjorde det osynliga och det framför dig hemma i vardagsrummet. Det var själva wow-effekten.

I dag är dokumentärer inte bara enklare att arbeta med rent tekniskt. Nyhets-tv:s inriktning på fakta har skapat en helt ny marknad för dokumentären. Många liknar uppföljande tv-reportage till bilder vi redan sett i nyhetssändningarna. Andra ger sig in på ämnesområden som blivit heta genom tv:s kändiskultur. I dag är parollen: fler tittare för så litet pengar som möjligt, som den store dokumentärfilmaren Brian Lapping suckar. Hans specialitet att intervjua gräddan av klotets makthavare om deras agerande under för alla viktiga förändringar, kostar alltid oändligt med tid och pengar och drar aldrig stor publik. När han stack emellan med en serie om prinsessan Diana, som SVT just visat, fick han stor publik i sitt hemland Storbritannien. Bilderna räckte.

Men Lapping själv är missnöjd med serien och det på goda grunder. Han som inte nobbas av höjdarna i Kreml eller Vita huset fick blankt nej av Buckingham palace. Brittiska kungafamiljen vägrade all medverkan i Diana-serien. Därmed fanns heller ingen anledning för SVT att köpa in serien och dess fyra långa avsnitt. Nonchalansen mot upphovsmannen Lapping är också nonchalans mot publiken. Reklamfri allmän-tv uppbär inte miljarder årligen för att välbetalda programchefer ska fylla programtablåerna med kändisserier till reapris.
Programmet lyfter fram Svensk Damtidnings ingalunda osjälvständiga hållning till kungahus och

kändisvärld

Och framför allt är allmän-tv:s uppgift inte att konkurrera med de kommersiella kanalerna med undermålig kvalitet. Kändisgenren saknar heller inte roliga och fräscha grepp. Ett bevis för detta är senaste dokumentären av flerfaldigt belönade Kåge Jonsson, Håkan Pieniowski och Kurt Bergmark, ”I damernas värld”. Porträttet av vardagslivet på redaktionen på Svensk Damtidning handlar också om att dokumentären för sin överlevnad tar steget in i underhållnings-tv. Det besvärar inte Jonsson och hans mannar. De går in i dokumentärens nya domäner med hög, mycket hög, svansföring.

Resultatet är ett insidesjobb utan dolda kameror, komponerat med förrädiskt lätt hand, roligt och oemotståndligt. Den storsäljande kungliga veckotidningen döljer inget, alltifrån en professionell skönt kvinnlig råhet inför bilderna (”Hon Mette-Marit, har hon en fis på tvären, eller?”). Obesvärat framför kameran direktrapporterar en medarbetare på engelska till prinsessan Lilian i telefon om Madeleines senaste eskapader. En annan medarbetare suckar inför hovets påbud att Madeleines pojkvän ska kallas nära vän, men vad kostar det att spela med? Läsekretsen är inte dum.

Det mest tänkvärda är synliggörandet av tidningens isolering. Programmet lyfter fram en ingalunda osjälvständig hållning till kungahus och kändisvärld som med maningar, varningar och förmaningar hålls i ett fast grepp. Chefredaktören Karin Lennmor noterar beskt hur hon var först med raka besked om prinsessvännens klammerier med rättvisan. Ingen annan tidning låtsades om nyheten. Efter ett par veckor knyckte Expressen storyn och som Lennmor säger, sålde bra på det en långhelg.

Charlotte Permell är inte lyckad som speaker till ”Den blå planeten”. En så tung uppgift ska förstås gå till stora proffs som kan konsten att låta rösten arbeta mjukt med bilden. Det kostar säkert. Somligt måste få kosta.

Kerstin Hallert