SVT:s programinköp behöver ha ljus på sig

TV

Hösten lyses upp av SVT:s satsning på fransk kvalitet i rutan. Påkostade serier som "Les misérables", dokumentärer med självständiga perspektiv på en genre som överhuvud inte finns i svensk tv: den egna nutidshistorien och dess politiker. Ett annat spännande inslag är det samarbetsavtal som äntligen kommit till stånd med fransk-tyska kvalitetskanalen Arte.

Plus förstås visningen av den makalösa juvelen i den europeiska filmkonstens krona: "Paradisets barn" från 1944 på lördag i tvåan. Framför allt handlar satsningen om en revolution. Programdirektören Leif Jakobsson utmanar decenniers ensidiga angloamerikanska profil på inköpspolitiken i skilda genrer. Ungefär hälften av allt som visas i rutan är inköpt. Men för tittaren betyder det rader av enskilda kvällar där programtablåerna med undantag för nyheterna fyllts av angloamerikanskt material.

Inköpsprofilen i tv:n i allmänhetens tjänst behöver onekligen ljuset på sig. Den har stundom mer fört tanken till en tv i politikernas tjänst. I decennier uttryckte den svensk neutralitetspolitik med å ena sidan besatthet av det angloamerikanska och å den andra med köp från tidens östblock.

Från en sällsynt vidrig diktatur - Östtyskland - köptes åt alla svenska barn dockan som på svenska kallades John Blund och talade i falsett genom Lennart Swahn. Tala om go"natt-tv. Västeuropa fanns inte.

Och hur gjorde tv när Sverige genom Ingvar Carlssons ansökan om medlemskap i EU 1994 stod inför den största revolutionen i modern tid? Blev det äntligen plats för Västeuropa? Inte precis. Den angloamerikanska profilen fortsatte att som tidigare ensidigt styra perspektiven på relationer och livsstil i serier och såpor.

Det nya var nivån som tillämpades på rapporteringen från Bryssel. Det hela kröntes under senaste valrörelsen när allmän-tv i sin bevakning utelämnade Europa helt och hållet.

Så undra på att Jakobssons långsiktiga satsning på det franska skriver svensk tv-historia.

"Mediemagasinet" har snabbt blivit ett av höstens mest spännande program med genomarbetade inslag som i Tinna Jonés besök i det Karlskrona där främlingsfientliga extremistpartier fick anmärkningsvärda framgångar i valet. "Är det rätt strategi att tiga ihjäl extremisterna?" undrar Joné, som därmed placerade "Uppdrag granskning" och dess granskning av vardagsrasismen i de etablerade partierna med dolda kameran i ett klockrent sammanhang.

Bosse Svensson vid "Sydnytt" i Blekinge medgav att han velat gråta när han såg "Uppdrag granskning" ställa frågor på ett nytt sätt. - Just precis så här är det också i Sverige, konstaterade han till den äkte journalistens förtvivlade fråga:

- Hur gör vi för att veta att våra goda ambitioner fungerar?

"Mediemagasinet" lyfte fram att isolering inte duger, här gäller att ge järnet med öppenhet. Det är inget litet budskap i en allmän-tv som tror på lättsamhetsprofil med halvtimmesavsnitt för veckans enda debattprogram.

Det kanske är ett uppvaknande ändå att tv-ledningen efter l5 år insett att integration inte är en fråga om att isolera tidens viktiga frågor till särprogram som "Mosaik", utan lägger ner sändningen. Men tanken att resa ut i Europa för att begrunda allmän-tv:s grepp om precis samma problem finns inte. "Mediemagasinet" har visserligen anat att grejen är synliggörandet som gör ont, rejält ont. Det är klockren allmän-tv i tiden.

Från en sällsynt vidrig diktatur köptes åt alla svenska barn dockan som på svenska kallades John Blund. Tala om go"natt-tv.