”Jag tänker på honom varje dag”

Camilla i ”Expedition: Robinson” om sorgen efter sin lillebrors död

1 av 2 | Foto: Tommy Mardell
TV

Camilla Karlsson i ”Expedition: Robinson” förlorade sin lillebror i en tragisk bilolycka.

I Aftonbladet berättar hon om sorgen och saknaden.

– Han var en av mina allra bästa vänner, säger hon.

Som lagledare för ett lag fullt av killar har Camilla Karlsson redan blivit en omtyckt profil i ”Expedition: Robinson”.

En uppståndelse hon tar med ro.

– Det här med att vara med i ”Robinson” är inte så stort för mig. Det finns så mycket annat som är viktigt, jag ser det mer som en rolig grej, säger Camilla Karlsson.

I minnet vilar en tragisk händelse som för alltid har satt djupa och smärtsamma spår. Brodern Jimmys hastiga bortgång.

Kom aldrig hem

– Jag tänker på honom varje dag. Han var en av mina allra bästa vänner, lugn och stabil. Min stöttepelare. Känslan när någon så nära plötsligt rycks ifrån en går inte att beskriva, säger hon.

Dödsolyckan inträffade tidigt på morgonen den 2 februari 1995. Jimmy skulle precis fylla 22 år.

– Han skulle köra bil hem från sin tjej. Men han kom aldrig hem. Mina föräldrar ringde och undrade om han hade försovit sig.

Men en knapp timme senare fick föräldrarna se en syn de aldrig glömmer.

– De bodde precis vid E22:an och såg plötsligt en bärgningsbil köra förbi. Då fick de se att det var Jimmys bil. Han hade kört av vägen och bilen var totaldemolerad.

Blev den starka

Kroppen identifierades av föräldrarna. Tiden som följde har Camilla i dag väldigt vaga minnesbilder av.

– Det var bara kaos, det kändes som jag sprang rakt in i ett svart hål. Det gick inte att förstå att han inte skulle komma hem igen, säger hon.

För att hantera sorgen klev Camilla in i en annan roll. Rollen som den starka i familjen.

– Jag tänkte nog mer på hur mina föräldrar och min storebror hade det. Det hände att jag vaknade mitt i natten och sprang hem till dem. Jag växte in i den rollen så starkt att jag inte riktigt hunnit sörja själv än.

Hon väljer att berätta om händelsen för att få andra människor att förstå – och för att förklara hur man som närstående kan agera.

– Ingen får säga att man måste ha sörjt klart efter en viss tid. Alla sörjer på sitt eget sätt, säger hon och medger att hon känner sig besviken på vissa vänner.

– Folk blev rädda när det hände och vågade inte ens ta kontakt. Men man behöver inte säga nåt, bara lyfta på luren och visa att man finns där. Jag blev jätteledsen och besviken, säger hon.

I dag lever hon ett lyckligt liv i Visby med sina två barn Sebastian och Johanna. Den gemensamma saknaden har etsat samman familjen.

”Alla har sin tid”

– Jag kan inte säga att jag haft en lillebror. För mig är han fortfarande en del av vår familj.

Händelserna har också lärt henne ett helt annat sätt att se på livet. Och på döden.

– Förut tyckte jag att döden var något väldigt obehagligt. Jag mådde dåligt när jag gick in på en kyrkogård. Men i dag är jag inte lika rädd.

– Jag tror att alla människor har sin tid.

Björn Solfors