Kollapsade – en gång till

Martina om skräckdygnet på Andra Sidan som tittarna inte fick se

Martina Lundgren fördes akut till sjukhus en andra gång efter att hon hamnat på Andra Sidan. Men hon fick ändå återvända till ön. På natten irrade hon förvirrad omkring på stranden. "Jag visste inte ens att jag var gift eller vad jag själv hette", berättar Martina.
Foto: NIKLAS EHLÉN/SVT
Martina Lundgren fördes akut till sjukhus en andra gång efter att hon hamnat på Andra Sidan. Men hon fick ändå återvända till ön. På natten irrade hon förvirrad omkring på stranden. "Jag visste inte ens att jag var gift eller vad jag själv hette", berättar Martina.
TV

Förvirrad och svårt medtagen irrade Martina Lundgren ensam omkring i nattmörkret.

Tv-tittarna fick inte se när hon för andra gången kollapsade och fördes akut till sjukhus.

Här är sanningen bakom skräckdygnet på Andra Sidan.

Förra veckan fördes Martina avsvimmad bort från lägret. Nästa morgon fick hon återvända - men röstades ut och hamnade på den öde ön Lima. Och där kollapsade hon än en gång - men den här gången fick tittarna inte se det.
Foto: NIKLAS EHLÉN
Förra veckan fördes Martina avsvimmad bort från lägret. Nästa morgon fick hon återvända - men röstades ut och hamnade på den öde ön Lima. Och där kollapsade hon än en gång - men den här gången fick tittarna inte se det.

Efter bara ett dygn på den öde ön hissade Martina Lundgren oväntat den vita flaggan. För att "det kändes fel".

Men Aftonbladet kan i dag berätta vad som verkligen låg bakom det svåra beslutet.

- Jag berättade inte om det förrän långt efteråt. Jag skämdes så, säger Martina Lundgren.

Redan tidigt på morgonen efter den första ensamma natten larmades sjukvårdspersonal. Kamerateamet

hade då svårt att få kontakt med Martina. I ett brev till Aftonbladets läsare berättar hon nu om sin svåra upplevelse:

- Mitt huvud dundrade, kroppen vägde tvåhundra kilo och blodet flöt tjockt som sirap.

Visste inte var hon var

Martina fördes åter till sjukhus och läkare satte för andra gången på två dagar

in dropp och undersökte henne med regelbundna kontroller.

Först tio timmar senare ansågs Martina så frisk att hon fick återvända till ön.

- De frågade mig flera gånger om jag verkligen orkade. Ja, jag var helt säker, berättar Martina.

Men väl tillbaka i ensamheten började de otäcka bilderna fylla hennes medvetande. Plötsligt mindes hon vad som egentligen hänt under den första natten.

- Som på film kom jag ihåg hur jag gått omkring i beckmörkret på stranden och frusit, frusit, frusit och inte förstått var jag var eller varför, eller ens vem jag var. Kanske hade jag feber.

Föste glöd över sig

I förvirringen irrade hon omkring på stranden. Samtidigt som nattvakten låg och sov mumlade hon ur sig svaga "hallå" i mörkret.

- Jag kunde inte komma på någon att ropa på. Jag kunde inte ens komma på min man sedan fjorton år. Jag visste inte ens att jag var gift eller vad jag själv hette, berättar Martina.

Hon hamnade i vattnet, men lyckades ändå förstå att hon skulle kliva upp. Till slut fann hon frysande den efterlängtade lägerelden.

- Jag minns att jag vid ett tillfälle föste glöden över mig som ett täcke, eftersom jag frös så.

- Men kunde jag verkligen ha varit så jävla väck?

Tanken var skrämmande.

Hon kände efter på sin högra skuldra - och fann mycket riktigt sot och brännmärken. Samtidigt som minnesbilderna blev allt klarare började hon ifrågasätta vad det egentligen var värt.

- I det läget fanns inget adrenalin kvar. Jag var så liten och svag och så fullständigt slut. Jag ville bara hem till familjen och slicka mina sår.

Fick psykologhjälp

Den vita flaggan hissades. Martina gav upp.

Diagnosen blev vätskebrist i kombination med extrem utmattning och hetta. Väl hemma i Sverige bearbetade hon händelserna med en psykolog som SVT ordnat.

- Det var otroligt viktigt just då och det hjälpte mig jättemycket. Det var jobbigt att inse att jag verkligen hade varit så svag. Jag har lärt mig så mycket om mig själv efter allt det här.

Björn Solfors