Martina berättar om det svåra dygnet

Läs hela brevet – webbradio

TV

Om du är sportintresserad och kommer ihåg matchen Sverige-Vitryssland och tar den känslan av antiklimax gånger hundra så kommer du ändå inte i närheten av den besvikelse jag kände efter att ha blivit utröstad i örådet. När jag fick erbjudandet att fortsätta tävlingen tvekade inte en millimeter i mig. Det var samma känsla som när man åkt av hästen under en banhoppning och direkt sitter upp och tar det där jävla hindret med siktet redan inställt på nästa. Med vinden i ryggen och adrenalinet pumpande i kroppen for jag alltså till Andra sidan.

Ön är liten. Risken för att gå vilse är obefintlig. Det tog inte lång stund att orientera sig. Efter att jag ändå gjort det insåg jag att jag behövde koncentrera mig på att få upp en eld. Mörkret faller fort och då gäller det att man redan har åtminstone en glöd att blåsa liv i. Dessvärre hade det regnat i ett par dagar och allt som man kunde använda som tändmaterial var genomsurt. Efter ett par timmar hade jag rejäla blåsor i händerna från tändstålet, men ingen eld och det började skymma. Tyvärr hade man missat att fylla på fotogen i den lampa som fanns i en av lådorna, så jag kunde inte heller använda det som tändvätska utan fick vackert bara fortsätta försöka med de medel som stod till buds. När det var nästan helt mörkt kom dock nattvakten och gav mig fotogen på order av producenten eftersom de missat denna detalj (annars får aldrig produktionspersonal ingripa i det som sker på öarna). Med elden igång borde jag i det läget kokat lite ris, men jag var klipp slut och bestämde mig för att det fick vänta till dagen efter och lade mig i hyddan. Självklart var det hårt, självklart hade det varit trevligt med mitt lakan men det hade inte kommit med nattvakten ut till ön. Sari och myggnät fick duga. Jag slocknade omedelbart.

På morgonen kom en av filmkillarna och väckte mig och ville filma när jag vaknade och gick upp. Fast jag gick inte upp. Nånstans långt borta stod en människa och tjatade på mig att jag skulle stiga upp, men mitt huvud dundrade och min kropp vägde tvåhundra kilo och blodet flöt tjockt som sirap och att stiga upp var inte att tänka på. Jag behövde sova. Kunde han inte förstå det? Nej det kunde han inte. Däremot kunde han förstå att det var dags att ropa efter farbror doktorn igen. Mig brydde det inte. Bara jag fick vara ifred fick han göra vad han ville. Ny färd till sjukhuset. Nytt dropp. Nya regelbundna kontroller som väckte mig till medvetande då och då. Och efter ett tag vaknade jag till ordentligt. Igen kände jag mig otroligt fånig. Igen fick jag frågan om jag ville tillbaka till ön. Igen sa jag tveklöst ja. Men den här gången fick jag frågan flera gånger, var jag verkligen, verkligen helt säker på att jag ville tillbaka? Orkade jag verkligen? Ja jag var helt säker. Ja jag orkade verkligen. Kör mig dit nu. Vilket de gjorde, men med mig hade jag att en kollaps till och de skulle plocka ut mig ur tävlingen, oavsett vad jag själv ville.

Tillbaka på Andra sidan började jag helt plötsligt minnas vad som hänt natten innan. I en flash såg jag stocken på stranden och hur jag snubblat på den på natten. Som på film kom jag ihåg hur jag gått omkring i beckmörkret på stranden och frusit, frusit, frusit och inte förstått var jag var eller varför, eller ens vem jag var. Hur jag försökt tänka rationellt men inte lyckats särskilt bra med det.

”Tänk efter nu - jag fryser, okej. Jag är inte en person som borde behöva frysa, det vet jag. Det är kolsvart. Jag är helt säker på att jag är en person som inte borde behöva gå omkring i kolsvart mörker och frysa. Nånting måste ha blivit fel och jag kan säkert göra något åt det. Frågan är bara vad. Tänka tänka tänka. Hm. Brukar inte människor ropa i såna här lägen? Men vad ropar man? Jag är inte en person som ropar på mamma så fort det blir jobbigt, det känner jag mig säker på. Men vem ropar jag på då?”

Jag kunde inte komma på någon. Jag kunde inte ens komma på min man sedan fjorton år. Jag visste inte ens att jag var gift eller vad jag själv hette. Att i det läget inse att det ligger en nattvakt och sover femhundra meter bort som jag borde gått till, ja, det säger sig självt att det inte fanns med i bilden. Till slut kom jag på att jag kunde ropa ”hallå”. Det kändes neutralt och verkade rimligt. Men ska jag vara helt ärlig tror jag inte att det var mycket till rop?

Jag fortsatte minnas hur jag irrat omkring där på stranden. Hur jag ibland insett att det kanske var dumt att gå omkring i nattsvart mörker och inte veta vad som fanns där, men hur jag inte visste vad jag skulle göra istället. Jag mindes hur jag åtminstone förstått att jag skulle kliva upp ur vattnet när jag hamnade i det, och hur jag ibland försökt krypa i stället för att gå för att åtminstone kunna känna mig fram. Och hur jag till slut hittat glöden från elden. När jag stod där vid eldplatsen efter att jag återvänt från sjukhuset kom jag också plötsligt ihåg hur jag kurat ihop mig vid glöden och försökt ösa den över mig som ett täcke, eftersom jag frös, frös, frös. Men kunde jag verkligen ha varit SÅ jävla väck? Jag kände efter på min högra skuldra och jo, mycket riktigt, där fanns sot och brännmärken.

Nånstans i det här läget började jag fundera över vad jag egentligen höll på med. Vad försökte jag bevisa? Vad gjorde jag egentligen där? Jag slog bort frågorna och började försöka engagera mig i ön igen istället, men jag tordes inte utforska den mer än jag gjort, för då hade jag behövt klättra upp på några klippor och jag litade inte för en sekund på mig själv eftersom jag var konstant yr. Av samma anledning fick jag inse att jag inte skulle ge mig på att simma över det smala sundet till den andra lilla ön bredvid Lima. Jag hade helt enkelt inte orkat, och då talar vi om ett par hundra meters simtur på sin höjd. Istället satte jag mig ner och knöt några metrevar, men hela tiden dök fler minnesbilder från natten innan upp och jag hade svårt att koncentrera mig. Till sist lade jag ifrån mig allt, tog en bok och lade mig på stranden för att bara låta allt vara ett tag, men även då snurrade natten som en film, fler och fler bilder dök upp och jag fick allt svårare att hålla det ifrån mig. När jag började inse inte bara vad som faktiskt hänt, utan vad som kunde ha hänt, klarade jag inte längre av att ligga still utan gick en liten sväng och kände bara - nej. Nu är det här över för min del. Det är bara att inse nederlaget, bryta ihop och gå vidare.

Om jag stannat skulle det handlat om att helt passivt bara härda ut, och det är helt enkelt inte min grej. Kan jag inte göra något aktivt kan det vara liksom. Och just då kunde jag inte prestera eller tillföra ett enda dugg till, jag var helt enkelt för fysiskt och psykiskt svag. Jag ville bara hem. Hem och svepa in mig i min familj och det som betyder något på riktigt här i livet. Hem och slicka mina sår, hem och bli älskad, hem och läka. För första gången i mitt liv gav jag upp. För första gången i mitt liv gav jag efter för den totala svagheten. Det är överflödigt att tillägga att det inte var lätt, att det var oerhört jobbigt att erkänna för mig själv och andra att sorry, den här baben orkar fan inte mer. Men det var det enda jag kunde göra i det läget.

Att bli så sjuk. Antiklimaxet i att bli utröstad. Den där natten. Upplevelsen av att för första gången i mitt liv möta medlidsamma blickar (när jag återvände till produktionslägret). Att för första gången i mitt liv gett upp något frivilligt. Att för första gången i mitt liv inte kunnat lita på mig själv och min kropp. Det var mer än kläder jag hade med mig hem i min resväska.

När jag åkte ner hade jag bara ett mål, eftersom det är en tävling, och det var att vinna. Jag trodde inte att upplevelsen skulle förändra mig nämnvärt, utan att jag skulle återvända hem lite brunare, lite magrare men inte mycket mer annorlunda än så. Istället kom jag hem med helt nya erfarenheter och andra perspektiv på mig själv. Det ligger inte för mig att ångra saker, och jag ångrar definitivt inte min medverkan i Robinson. Även om den för mig innebar till största delen traumatiska upplevelser, tvingade den mig också att lära mig mycket om mig själv; vilka krav jag ställer på mig själv och varför, min självbild kontra andras uppfattning om mig, mitt kontrollbehov och upplevelserna av att inte ha kontroll. Men ja. Nästa gång sitter jag fortfarande direkt upp på hästjäveln om jag blir avkastad igen.

Martina Lundgren