Ge ”Stackars Tom” en rejäl chans

TV

Kortserien ”Stackars Tom” i ettan är höstens lyft i svensk seriekultur och ännu en påminnelse om att det dynamiska produktionsbolaget Jarowskij ger järnet i tv-landskapets förfrusna åkrar. Men hur ska tittarna ana? Det finns inget utrymme i något kultur- eller soffprogram i rutan för hjältarna som aldrig ger tappt. Villkoren för tv i vårt land berörs aldrig av några ”Mediemagasin”. Företrädare för produktionsbolag syns aldrig i rutan. Lika litet utrymme i rutan som ges författare bildkonstnärer och musiker, ägnas svensk kvalitet i tv. Ingen vet hur den svenska tv-kulturens mest spännande radarpar ser ut, manusförfattaren Santiago Gil och regissören Kjell-Åke Andersson som gjorde ”Stackars Tom”. Eller för den delen dramaansvarige på Sveriges Television Daniel Alfredsson som uppmuntrar fortsättning.

Osynlighet är aldrig vägen till starkt allmänt stöd för bra svensk tv-kultur.

Inte okunnighet heller som i de trailers som för dyra pengar ska locka tittare till sändningarna. På den kostnadskrävande traileravdelningen på Sveriges Television finns ingen insikt om vad det är man gör reklam för. Man kan inte tv. ”Stackars Tom” trailerserverades så att publiken lurades tro att här väntade ännu en av otaliga relationssåpor. Här fanns inget intresse att uppmärksamma vare sig ett annorlunda perspektiv på karaktärer eller det absoluta gehöret för ett av tv-världens hetaste ämnen: konsten att bli man. ”Stackars Tom” står för en ursvensk ton i ett internationellt sammanhang – som bäddat alltså för en Emmy i New York, ett Prix Italia i Europa. Det lokala är nämligen det allmängiltiga.

Manusförfattaren Santiago Gil – uppvuxen i Nyköping av katalanska föräldrar och utbildad elektriker – har sitt stora kapital i jobbarmiljön inifrån en svensk småstad med sitt porträtt i ”Stackars Tom” av en fundamentalistisk svensk grabbkultur. – Jag kan en värld som andra manusförfattare sällan varit inne i, säger Gil till mig apropå de komiska undertoner han ger allvaret i berättelsen.

Serien profilerar en helt ny manlig världsbild i tv. ”Stackars Tom” är ett rejält trendbrott med den borgerliga tv-tradition som i decennier maskerade männen så att de kunde belysa kvinnors villkor markerat världen över med påverkan från Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”.

Den nya mans-tv:n detroniserar kvinnorna.

Tv-ledningen vill lägga ner ”Livslust”, det enda programmet som lugnt och stillsamt tipsar om hur vi kan leva litet bättre i takt med stigande ålder. Inget annat program i någon enda kanal bryr sig om det perspektivet. ”Livslust” symboliserar därför en allmän-tv som är generösare mot sin publik jämfört med de kommersiella kanalerna och deras särintresse att hitta målgrupper för annonsörerna. Den profileringen är en viktig väg till stärkt publikförtroende. Sveriges Television har märkligt svårt att se, lyfta fram och slå vakt om företeelser och namn som bara finns inom företaget. Man droppar exempelvis John Pohlman med åtskilligt kvar att ge inte minst som han aldrig arbetat för något annat företag än Sveriges Television. Må vara att ingen ska behöva slå vakt om sitt företags image som de nu mer än 80-åriga grabbarna i amerikanska ”CBS 60 Minutes” (fyran lördagar). Men det säger åtskilligt om hur också kommersiella tv-företag i en tid av allt fler kanaler ser kontinuitet i profilen som en fråga om att stärka banden med publiken.

Nog är det sorgligt att en reklamfri tv i allmänhetens tjänst inte vill utveckla publikförtroendet på annat sätt än att brutalt spola inslagen där publiken känner igen sig.

Kerstin Hallert