Finns det brister i Josefssons metoder?

TV

Jag har en dröm. Det är att granskningsnämnden ville göra en ny granskning av det program som friade Janne Josefsson för hans bruk av dold kamera.

Josefsson - redan belönad av kompisarna med Stora journalistpriset för "årets avslöjande" - tyckte att han fått rätt för att han fem dagar före valet visat upp ett tiotal fritidspolitiker med främlingsfientliga åsikter.

Men i vad hade han egentligen fått rätt?

Inte granskades det enda angelägna: de metoder han använt i sitt program mot fritidspolitikerna, som han så vällustigt hängde ut, dessa stackare längst ner i den svenska politiska hierarkin, som det inte kostar ett dugg att använda för egna sanningar. För om Josefsson hade sanningen som syfte måste metoderna förstås vara det riktigt intressanta.

Nämnden har bara konstaterat att bruket av dold kamera i sig inte strider mot radiolagen. HUR Josefsson använt kameran har nämnden hoppat över. Så bekvämt har man ordnat en superhet fråga. Det har inte hjälpt att många av politikerna i programmet säger att de inte känner igen sig i de scenarier Josefsson försatte dem. För att granska Josefsson krävs ett civilkurage utöver det vanliga.

Just för att det inte finns är hans ställning så stark.

Efter politikerprogrammet har tv valt att helt tiga om den sociala katastrof som Josefssons metoder orsakade fritidspolitikerna det vill säga som tv ansvarar för. Däremot har en rätt högljudd debatt kommit i gång om Josefssons metoder apropå ett senare program i "Uppdrag granskning" - det omhändertagna barnet i Oskarshamn. Varför inte bryta tystnaden om politikerprogrammet nu?

Men man kan tvivla på att det blir av. Tystnaden är bekvämare. Fritidspolitikerna är i alla fall maktlösa mot de inblandade etablissemangen.

Sveriges Television riskerar ansenliga skadeståndskrav om en granskning skulle visa brister i Josefssons metoder. Journalistmakten bakom Stora journalistpriset vill heller inte generas lika litet som de politiska partierna som genast svek de utpekade istället för att undra vad de egentligen varit med om. Som vid en våldtäkt har offren sig själva att skylla. Förövarens moral granskas inte.

Underbart om nya tv-året kunde visa att jag har fel.

Rejäl upprustning önskas på "Aktuellt" och "Rapport" apropå det urusla handlaget med gisslandramat på Stockholms centralstation. Största polispådraget sen Norrmalmstorg 1973 föranledde inga ändringar i programtablåerna eller längre extrautsändningar än fem minuter under bästa kvällstid. När gisslantagare struntar i nyhetsredaktionernas scheman för ledigheter och klämdagar gäller likafullt uppgjorda scheman. Fyran däremot visade att hyfsad bevakning kan ordnas ändå.

Tom Alandhs två timmar, som dokumentär presenterade, "Kungen och jag" profilerade årets mest hysteriska grepp om kunglighetsgenren av ingen annan anledning än att han valt att befinna sig nära det kungliga vardagsköret på fältet.

Tydligen visste han inte vad han skulle säga och hur han skulle få fason på bilderna men vem bryr sig? Skick och bruk på statschefsnivå är faktiskt mindre en fråga om att fjäska för monarken och mer att följa internationellt skick och bruk oavsett republik eller monarki. Alandh har inte upptäckt att Sverige är en del av det internationella samfundet.

Ändå är Alandh inte främmande för de internationella elitsamfundens mysterier som i filmen om Nacka Skoglund. Det gick så långt att Alandh inte ens såg storyn i bilderna som ingen talat högt om: det monotona slitet vid det kungliga bandet.

Tröstlösheten bleknade dock när Bengt Magnusson intervjuade Victoria, rapp i repliken och nära till leenden. En fräsig start på nya året.

Ingen fart däremot på tv-chefen Jutterströms digitala barn-tv-kanal.

Hon har inte ens fattat att landets stora barnprogram är "Robinson".

För att granska Josefsson krävs ett civilkurage utöver det vanliga.

Kerstin Hallert