1953 blev en bra start på 2003

TV

Vilken kanonstart på tv-året med svenska historiedokumentären ”Året var 1953”. Av ett rätt förfärligt år i det svenska femtiotalets tv-lösa stenålder blev det ett oemotståndligt program.

Mycket riktigt är det en produktion komponerad av några av företagets största proffs. Tänk om vi hade en tv-chef som till nyårslöfte visade upp husets proffs. Som mästaren Kjell Tunegård med programmets sublimt redigerade arkivbilder och där ett absolut gehör i texterna röjer legenden Olle Häger. De obetalbara intervjuerna är grepp vi minns från succéserien ”Hundra svenska år” ända in i den magiska finalen när teamet – och dess lärlingar Jonas Fohlin och Jan Lindenbaum – avrundar programmet med Harriet Anderssons salta tankar om årets sexfilm ”Sommaren med Monika”. Det finns storpublik till samtidsdokumentärer i rutan. Svensk tv-publik älskar sin historia. Serien ”Hundra svenska år” såldes som videokassett i över 100 000 exemplar. Snart kommer också året 1953 ut i handeln på kassett. Försäljningssuccén är ganska given. Men programmet är ett rop på hjälp. Må vara att det företräder en av tv-världens mest publikdragande genrer eller att europeiska allmän-tv-företag satsar på samtidsproduktioner om det egna landet som en självklarhet utifrån uppgiften att skapa gemenskap i demokratins tjänst. För allt detta gäller inte i Sverige. Hos oss låter tv-ledningen samtiden flytta in i garderoben i takt med att Olle Häger pensionerat sig och att Hans Villius fyller 80 år i sommar.
En särskild njutning är Hägers kommentarer

För tv-chefen är kvalitet i rutan inte en fråga om att jämföra skick och bruk i europeisk allmän-tv med vad Sveriges Television satsar på.

Ändå är det enda raka sättet att mäta vad svensk tv-publik får för licensen.

Den gemenskap där Sveriges Television hör hemma är nämligen just precis europeisk allmän-tv.

Så vilken historia kommer vi att se i tv framöver? Var finns utrymmet för svenska förhållanden? En förutsättning är att det finns tv-producenter som Uppsalahistorikern David Ludvigsson säger. Han ska disputera på en avhandling om historiedokumentären i tv och som han betonar är det bara svensk tv som kan göra dokumentärer om svensk historia. Det räcker inte med bara en producent heller, säger han. Jämfört med andra länder visar svensk tv ett beklämmande ointresse för historia.

Jovisst det finns ett par tv-namn: Maja Hagerman om medeltiden, Otto Fagerstedt som arbetar med Linnés lärjungar, Astrid Ohlsen som gör en delvis dramatiserad skildring av Gustav III:s gunstling Armfelt.

Men var finns tv-serien om Ingvar Carlsson? USA ger särskilda statliga anslag till tv-projekt som engagerar forskare i produktionen, påminner David Ludvigsson. Kanske en modell att pröva i Sverige?

Annars är nära samverkan mellan tv-producenter och historiker inget nytt precis. När kommersiella Strix – som bland annat gör ”Robinson” – häromåret gjorde serien ”Tusen år i Sverige” visad i Fyran, fick serien inte så lite härlig spänst genom det nära samarbetet med professor Arne Jarrick.

Olle Häger är själv proffshistoriker. För honom är nutidsdokumentären om 1953 ett exempel på konsten att välja bild. Allt som hände finns inte bevarat i bild. Musiken kompletterar bilderna som fattas. De utvalda episoderna lyfts fram med dramatiseringar det vill säga Häger letar upp enskilda som varit med (och hur!) och intervjuar dem.

En särskild njutning är Hägers kommentarer. Han har en ganska lyrisk stil som strängt utgår från de associationer som bilden ger, en klar estetisk ide som David Ludvigsson säger.

Och med kraften ur glöd och passion.

Kerstin Hallert