Lena tar nytt grepp om nutidshistorien

TV

Dokumentärer om de stora äventyren hör till de stora publikfavoriterna. I svenska rutan förekommer denna blomstrande genre i form av inköp som visas under rubriken "Vetenskapens värld" på måndagar i ettan. Det är inköp med tur, alltid kunnigt presenterade och lätt för publiken att hitta till.

När det mycket sällsynta inträffar att Sveriges Television har ett egenproducerat program i genren är det inte alls säkert att programmet når publiken lika smidigt, ens om sändningstiden är bra.

Utan uppbackning av etablerade redaktioner riskerar det att komma bort helt och hållet. Ett exempel på programmet som kom bort, trots bästa sändningstid, är dokumentären "Kamtjatka" i Sten Bergmans fotspår,sänt nyårsdagen i tvåan samtidigt med året med kungafamiljen i ettan och fyrans "Nyårskarameller". Den konkurrensen hade programmen nog klarat, men utan rejäl marknadsföring från Sveriges Televisions sida sänktes programmet på förhand. Och vilka jobbar med marknadsföringen? Tydligen ingen enda som kan det Sverige som fanns före tv.

Ingen intervju gjordes med Lena Haglund för vidarebefordran till pressen i övrigt. Ingen förstod att hon var först med att röra vid en högst levande del av svenska folkets djup. I en tid utan charterresor stod Sten Bergman i decennier för det stora äventyret: att med vetenskapen som täckmantel sätta guldkant på folkhemmet med resor ingen kunde drömma om. Men en viktig detalj skiljer därtill Bergman från alla andra upptäcktsresanden före och efter. Han är ingen ensam macho. Ingen har så magnifikt varudeklarerat sin hållning som Bergman med den stående inledningen i otaliga radioföredrag: "min hustru och jag".

Nu bidrog den ljumma draghjälpen från tv att många såg programmet av en ren händelse. En halv miljon föredrog dock "Kamtjatka" framför kungafamiljen.

Med reprisen sent på trettondagsafton fick programmet en miljon tittare. Det är rätt sensationella siffror. Inte så få hörde av sig.

Och vem var hon som gjort det, Lena Haglund?

En okänd frilansare stöttad av utåt lika okända veteraner i tv-huset. Som av Rune Dahlberg som gjorde den eleganta redigeringen, som av filmfotograferna Ove Wahnberg och Benny Lindberg som lyfte fram en levande Törnrosasaga i det Kamtjatka som för 80 år sen tog emot Sten Bergman på hans första expedition. Här mötte vi invånarna som mindes svenskarna från hundslädarna, här fanns expeditionshögkvarteret med de gamla svenska tidningarna kvar som tätning i väggarna.

Vi fick inte minst veta en del om ohyggligheterna för invånarna under Sovjetsystemet. Men magin - den fanns där. Det var tv med upplevelser av rikt format.

Vad betyder då en stor reaktion från den publik som gjorde en egen upptäcktsresa med Lena Haglund. Det återstår att se.

Men uppenbarligen gillar publiken den gemenskap med det förflutna som hon arbetar med. I all diskretion bryter hon med den dogm om hur Sverige ska skildras och som dåvarande statsministern Ingvar Carlsson en gång så oförglömligt formulerat: "Vi svenskar samlas inte som andra folk kring stora enskilda namn. Vår gemenskap handlar om våra gemensamma institutioner: samma sorts skola, samma sorts sjuksalar". Alltså Sverige som en fråga om gemensamma kollektiv.

Inte har svensk tv presenterat något alternativ till den synen precis.

Nutidshistoria har hos oss aldrig skildrats utifrån individuella öden som danskarna med "Matador", klassikern som går i repris i fyran.

"Kamtjatka" bultar för gemenskapen runt den som ger järnet, som vågar gå sin egen väg. Här är Lena Haglund tv:s egen upptäcktsresande.

I sin första film från Antarktis nuddar hon vid den av svensk tv, men inte av postverket, glömda expeditionen Otto Nordenskjöld gjorde som för precis 100 år sen, i bild och upplevelser utmanar en isens superkändis som Shackleton (känd från "Vetenskapens värld").

Men varför ska hon bara nudda? Om tittarsiffrorna får råda är det projekt att satsa stort på.