Vita husets bomber faller över tv-världen

TV

I väntan på att bomba Saddam bombar Vita huset den amerikanska tv-världen.

I veckor och månader har skickliga strateger nära presidenten sålt kriget till tv.

Krig har alltid högt actionvärde, men i takt med att amerikansk nyhetsförmedling mer och mer blir underhållning och show tillkommer nu inslag av magi.

Eller, som bedagade Blanche säger i Linje Lusta: "Jag vill inte ha nån verklighet, jag vill ha magi".

Det kräver tv-kanaler med hög testosteronhalt som vrålar efter publiken med närvaron hos en Marlon Brando.

Det finns noterade jag under ett par dar i USA. Värst är nyhetskanalen Fox News med pockande häftiga uppdelningar av sändningarna så nyhetsuppläsningen bryts för nya heta röster med besked om exempelvis omedelbara terrorattacker under hänvisning till nåt på nätet.

Lika manligt obesvärat inramas utspel från Vita huset med kommentarer som: "Presidenten gör vad Jesus skulle ha gjort, skyddar det amerikanska folket."

Så raka budskap ger resultat. Fox News har gått om rivalen CNN. Den unga publiken kittlas därtill extra med kanalens av Pentagon särskilt komponerade krigsspel, förlagt bland talibaner i Afghanistan.

Fox News är framför allt ägt av Vita huset närstående grupper. Kanalen garanterar presidenten en tung allierad i greppet om opinionen. Alla nyhetsprogrammen i amerikanska rutan är solidariska med presidentens politik, men ingen så bokstavstrogen som Fox News.

Världen nånstans därutanför lanseras som ett hopkok av skurkar och fegisar med Tony Blair som undantaget som bekräftar regeln. Isolationismen gör att propagandan till förmån för krig inte ens behöver kartor över det kommande stridsområdet. Det blir mer magi över bilder på lasarettsfartygen som

lättar ankar i Baltimore som tecken på att kriget står för dörren.

Tv-världens mest tabubelagda ämne är alltså varje granskning i tv av förhållandet mellan tv och supermaktens propagandamaskineri. Inget amerikanskt tv-bolag rör vid tanken. Inga andra tv-bolag heller. Ingen tv står fri från politiken. Svensk tv låtsas följaktligen inte om frågan. Andra är modigare, som franske tv-journalisten Stephane Haumant, med det första analyserande reportaget om propagandamaskineriet i Vita huset sänt i franska kabelkanalen Canal Plus. Som företrädare för en olydig nation mobbades Haumant av de amerikanska höjdarna. Han fick aldrig ordet under försvarsministerns presskonferenser.

Men än sen, han fick ju filma den främste säljaren av kriget i farten, den metodiske Rumsfeld. Haumant filmar när den mäktiga amerikanska tv-makten gör en pudel inför Rumsfeld.

Alla som via CNN sett Rumsfeld i direktsändning vet vad Haumant såg på nära håll: en lysande förförare med förintande säkerhet.

Haumant fångar hans bombardemang av väl genomtänkta detaljer i omsorgsfullt koreograferade pressmöten. Bara de får sen ordet som bedöms som pålitliga. Det är journalisterna som utan att ändra ett komma förmedlar kriget som nödvändighet i rutan.

Men köper publiken utspelen bara för att nyhetsprogrammen gör det? Haumant gör rader av intervjuer med vanligt folk och minsann där ligger inga offer på nyhetsunderhållningens slagfält. Tvärtom, ju mer publiken får klart för sig vidden av nolltolerans mot oro, tvivel, vånda, skräck, desto starkare kritik mot glassigheten i rutan.

En annan sak är att nolltoleransen sprider sig - krig eller ej. Det är nytt stuk på nyheterna sen tv-bolagen fått nya ägare häromåret genom gigantiska sammanslagningar.

Dags förresten att rosa "Mediemagasinets" raka intervju med hemlige statsministerintervjuaren Erik Fichtelius, en påminnelse om det moraliskt omöjliga för tv-ledningen att belöna en medarbetare utan yrkesetik med toppjobb i nya digitala tv-kanalen 24. Dra istället fram medarbetarna som före Fichtelius tackade nej till Perssons propåer.

Kerstin Hallert